Söndagsmiddag med familjen

Allt är mysigt, glatt och riktigt familjligt.
Söndagsmiddag.
Och för en gångs skull sitter alla samlade runt ett och samma bord vid ett och samma tillfälle.
Händer inte alltför ofta nu för tiden.

Det skämtas lite om att lillebror aldrig kommer att flytta hemifrån, utan stanna hemma tills han är en sisådär 35 och livnära sig på padre.

Pappa: Ja jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med dig.

Lillasyster, 6 år: Kanske döda honom...?

Tystnad. Skratt (lite nervöst klingande). Mumel. Tystnad.


Vart och när gick det fel?

Hur var det här då?

Idag skapade jag ett alldeles eget pinsamt ögonblick.
Jag frontalskratta, sådär plötsligt och högt, åt något som jag trodde var ett skämt.
Men det var det inte.
Det var inte heller mig det berättades åt.

Kände mig inte precis som matchens spelare.

Väckt i natt igen, eller vad säger du Ida?

Sitter och blir underhållen av mina två små narrar, mor och syster. Fast det vet dom inte riktigt om.

Jag släppte en liten kommentar i storlek av en fis. Det är ingen fis längre, det är Tjernobyl.

Ida kan inte stänga dörrar på ett tyst vis. När Ida tycker att hon stänger en dörr tyst får jag ett samtal från Skåne dagen efter där dom undrar om vi kan dämpa oss lite.

Mamma håller med.

Jag fortsätter skämta.

Jag skrattar åt mina egna skämt.

Mamma också, fast bara lite. För sen frågar hon "Men allvarligt Ida, vet du inte hur man stänger en dörr tyst?", och då visste jag att nu är det kokta fläsket stekt. Allt urartade till en lektion i hur man stänger en dörr ljudlöst, på högskolenivå.

Jag ska inte ljuga, nog försökte flickan nog. Men inte fan gav det någe resultat.

Bild ligger åt fel håll

Varför har tanten mitt emot mig använt sätet bredvid sig som sopkorg?

Undrar jag.

Gamlingar är äckelpäckel, har jag alltid tyckt. Längtar inte tills jag blir en.

Men en äcklig gamling som beter sig som en trotsig äcklig tonåring, där har vi något svårslaget.

Sa jag att honspottade ut sina mandarinkärnor och la där också? För det gjorde hon!

Oups

"Oooj...!"

Detta välbekanta regelbundet återkommande "oj."

Det har ju gått ett bra tag sedan jag hörde det sist eller själv åstadkom ett, så min syster tog tag i saken och fyllde i luckan.

Jag vänder mig om för att finna henne med internetsladden i handen. En trasad internetsladd.

Jaha. Nähä. Tänkte jag, för att sammanfatta min tankegång.

Så nu sitter jag här och internettar med en hand, för den andra måste se till så att källan till min guldgruva inte åker ur jacket.

Ja. Nä. För att sammanfatta hur jag känner.