So long, motherfuckers!

Idag är det Dagen med stort D. Nu dör Sverige.

Tjarå!

Let's go fucking mental! Let's go fucking mental!

Tänkte presentera vår egna lilla armé som ska invardera Ayia Napa. Vi är i väldigt god from och übertaggade för vårt uppdrag, Body-Destroyer.

Kamilla Odelius
Här har vi den ballaste personen jag känner. Ball, ballare, Kamilla Odelius. Hon vet allt, hon har rätt och hon har alltid rätt. Så är det bara mina vänner.
Hon är ganska alkohol och festvänlig. Vankas det ferre så bangar hon aldrig, man kan alltid räkna med Big K.
Men hon har dock mycket att lära, från mig. Kungen. Det skulle faktiskt alla kunna göra.

Fanny Söderlund
Vår kära Fanny "Drunk" Söderlund har vi här. Hon tål ungefär alkohol lika bra som purjolökar dansar. Inte mycket. Det är inte första gången som jag har fått höra "Allting snurrar" följt av ett stor smile.
Men hon är rolig like hell. Är man med Fanny kan man alltid räkna med att bli bjussad på ett skratt. Hon behöver inte ens säga någonting, hon är rolig ändå.

Johanna Gademan
Johanna fröken smygare Gademan. Det är hon det. Du vet aldrig när eller hur, men du vet att hon kommer att droppa minst en skön kommentar och att du inte går hem besviken.
Min öl polare, Johanna kan man alltid räkna med om man vill ha sällskap med en bira.

Hedvig Ederyd
Lilla Hedda. Jag känner tösen inte så bra. Men har träffat henne tillräckligt många gånger för att inse att det är en otrolig trevlig prick som vi har att göra med.
Men allt kan ju ändras, vi ska ju ändå till Ayia Napa. Då kanske jag får chansen att se Heddas riktiga little devil som bor långt långt inne i henne.

Sara Andersson
Jag är bäst och sämst på samma gång.

Tomtar finns lite var stans

Ni vet sånna där typer som riktigt flänger och far runt när dom går. Ser konstant allmänt förvirrade ut och man tvekar på om man ska fråga personen om de satt sig på rätt buss eller inte.
Dom kan konsten att bara bära på en bag i ena handen och sin jacka i den andra, men få det att se ut som om de har 25 olika saker att hålla reda på. Och när dom svarar i mobilen så låter det ungefär så här:

"Ja hallå? Ja hej,hej,hejje,hej,hej! Jo ra..nej,nej. Ja. Nej precis..Jo görs så fö, åkej jag görs...nej,nej,nejje.."

Jag såg en sån på bussen idag. Det är lika roligt varje gång.

Kan det va sant eller är det jag som är lättlurad?

Människans fantasi kommer alltid att flöda. Visste ni att det finns de som jobbar med att läsa av andras handstil, som en slags psykolog, fast dom läser patientens handstil.
Är förbannat nyfiken på hur det går till egentligen.

"Ola, jag ser att dina T:n inte har samma fjong längre. Hur är det mellan dig frugan egentligen?"

Och vad ska man skriva? Du kan ju inte sätta dig och skriva ner vad problemet är. Då blir det fusk! Eller ska man ta med sig något man redan skrivigt hemma kanske?

Ninja is the shit

Tänk att få va en ninja. En riktigt ninja, som kan sina grejer. Det skulle jag ge allt bra mycket för att få vara.
Men tänk bara. Kanske under middagen och så tar mjölken slut, "Det är lugnt, det fixar jag. Jag är ninja".

Kunna hoppa omkring och fara runt. Bröla ur sig en massa: yiahaa, huah, nyaah, singh, yangh, yingh yah, ninjie slag med extra power! Och sen bara kunna säga "Det är ingen fara. Jag är ninja".

Dagens kommentar

Jessica Simpson:

"Bland annat funderade jag en gång på varför människor inte äter ekollon. Jag menar att om ekorrar kan äta dem så vore det ju naturligt om människan också gjorde det"

Och marsvin äter sitt eget bajs. Men det kan dom få göra ifred. Känner mig inte så frestad att göra allt de som djuren gör.

Dagens ord

Dagens ord: Brottarbralla.

Måste testa hur det låter. Mina skor stinker gammal brottarbralla. Klart godkänd.

Me and the one and only Mr. Kelso

Carlsberg doesn't do dogs. But if they did, they probably would be the best in the world.

Jag hade väntat på detta tillfälle allt för länge. Kan inte ens minnas första gången då fröken Odelius berättade om lille Kelso. Jag ville veta allt om honom. Hur han såg ut, vilken ras det var, vart han tycker om att bli rastad och hur hans foder smakar.
Men hon kunde ingenting säga. Allt jag fick veta var att han var en hund. En hund som kom på besök hos dom lite då och då, och aldrig lyckades jag vara där.
Jag bönade Kamilla om att ringa mig så fort Kelso kom på besök, men likt förbannat "glömde" hon bort det. Istället ringde hon alltid upp efteråt med ett stor flin på läpparna (jag kunde till och med höra att hon flina, så stort var det) och sa: "Kelso var här idag".
Min värld rasade samman varje gång. När skulle jag få träffa den här Kelso? Vem var han? Skulle han gilla mig?

Lite då och då fick jag ny information om den mystiske jycken. Han tassade omkring och skrämde folk, för att sedan själv bli skrämd. Han tokflippade när det regnar. Och han var ganska tyst av sig.

När jag som minst anar det, sitter hemma och degar hos Big K. hör jag hur dörren öppnas. Människoröster och skor tar plats innanför dörren. Och så (!) fyra tassar trippar in.
Helt orörd sitter jag i soffan. Min hjärna förstod inte riktigt vad som hade hänt. Men jag kände hur Kamilla vred sin blick mot mig, den var uppspärrad och nästan med glimten av the moment is here. Då, då förstod jag vad som var på väg att ske och jag blev helt utom mig, lyrisk.
Jag sprang ner och hälsade på guldklimpen, skakade tass, förklarade för honom att det här var en av de stora tillfällena i mitt liv.
Lyckligtvis hade jag med mig min kamera, en på miljonen! Jag har aldrig med mig den annars. Här skulle fotas tänkte jag. Men han ställde bara upp på en bild. Lyckos mig.

Det var första och antagligen sista gången jag träffade honom, den store Kelso.

Syskonkärlek

Är det något som syskon är riktigt bra på så är det gnata, tjata, gnissla och grina på varandra. Vi i familjen Andersson är ruskigt skillade.
Så här löd en konversation för många timmer sen (bakgrundsfakta, vi skulle åka iväg någonstans):

Alex: Men åhhhhh-neeeeeehhhhj, då måste jag sminka mig i två timmar först!! (Med tillgjord röst och landade blicken på mig)

Jag: Du, sen när stod jag egentligen och sminkade mig så där länge?!

Alex: (Alex blir tyst en stund och han tänkte till. Jag trodde att jag hade satt honom på plats)... ha- ha, det har du fan rätt i! Det var bra länge sen, nu på sista tiden ser du ju skitrisig ut!

Vilken vändning. Den var jag inte berädd på... Men jag står för det...

På väg hem från kvällens roligheter, Fredagen den 13:e

Vi slår oss ner brevid en ensam Muffin.

Vi kan inte låta bli och testa om det är en äkta Muffin. Det var en äkta Muffin, även om det var en billig sådan. 10 pix.

Muffin goes wild och det var även här vi upptäckte att Mr. Muffin var en Sockerkaka. Eftersom det stod SOCKERKAKA över hela Muffisen.

Eftersom han inte kunde lugna ner sig var vi tvunga att sätta honom på plats.

En sur och besviken Sockerkaka tänkte leava gruppen.

Men han var för långsam och fastnade. Panik urartade.

Självklart hjälpte vi Mr. Sockerkaka. Han var för ball för att bara lämnas efter.

Sockerkaka in tha rulltrappa.


Eftersom han var så jävla ball vart det plankning.

Här kliade det i hans socker och han blev sugen på och baxa en cykel, det var ändå en bit hem.


Men då fick det vara nog...

13:e

Hej alla stjärtmökar! Idag är det Fredagen den 13:e och jag tänkte tillägna detta inlägg till Nathalie Andersson. Min kära lilla Nathalie, hon tycks alltid råka ut för allt det vardagliga vanliga som du bara inte vill ska hända dig till det mest bisarra som du absolut inte kan förstå varför det händer just dig.

För två eller tre år sedan vart jag, Kamilla och Nathalie brutalt sugna på Godissvampens godsaker. Vi bestämde oss för att göra ett försök att hinna innan det stängde. Bussarna gick helt galna tider, vi skulle aldrig hinna gå och någon moppe hade vi inte. Så det blev till och bika dit. För att ta oss till vårt mål på snabbast möjligast sätt var vi tvungna och cykla genom knarkar-kyrkogården, på Fredagen den 13:e. Bara det säger hur osugna vi var på deras godis.

Kommer inte ihåg vem eller när det var som någon av oss pikade att på hela dagen så har det gått helt galant för fröken Andersson. Väl inne i affären plockade vi våra förnödenheter och precis när vi ska kirra candyt kommer Nathalie på att hon är jättesugen på glass. Och inte vilken glass som helst. Det skulle vara Magnum Classic. Hon letar, hon letar och hon börjar leta helt febrilt. "Nej! Den finns inte!"
Men där tog det inte slut, hon var verkligen tvungen att ha den här Magnum Classic. En aning ledsen söker hon upp en personalare som med möda letar efter denna saknade glass. Mot alla odds hittar hon en, den sista.

En Sara, en Kamilla och en mycket glad Nathalie hoppar upp på sina bikar och drar iväg. Det är inte ofta vi cyklar och det här var ett sådant tillfälle då det var ett tag sen. Alla riktigt lyser i tron om att vi äger allt och alla på våra cyklar och låtsas att vi åker på feta motorcyklarna, men ingen vågar säga nåt om det. Vinden blåser och farten ökar. Man kunde nästan känna smaken av friheten i munnen, och den där känslan av att testa gränserna dyker upp.
Nathalie kände det nog mest av alla. Hon drar ut på vägen och ökar farten. Jag ser att hon redan har börjat mumsa på sin glass, och inser inte förns då hur sugen hon egentligen var på den.
Hon glider upp jämsides med mig. Jag nickar så som alla tuffingar gör och säger "Ooh, cooling!". Nathalie flinar och nickar tillbaka. Två sekunder senare: PANG och helvete vad det PANGA!
Stackars Natta sladde till på någonting och flög över cykeln med stålhästen över sig. Hon lyckades spara några centimeter av huden som inte blev uppskrapad. Reseten av huden var sönder och blodig.
Jag och Kamilla står som två fån och vet inte vart vi ska ta vägen eller göra. Med munnar och ögon stora som lerduvor säger någon av hos hur gick det?!
Hon flyger upp, borstar av sig och säger att det är ingen fara det gick bra. Med samma ton som att det var ju tur att jag inte dog i alla fall. Jag själv hade ju vart sur resten av kvällen och kanske kvidit en kvart. Men inte Nathalie. När alla tre är överens om att hon inte dog och mår bra, säger hon: "Neeej, min glaaass!" Och plockar upp en nergrusad Magnum Classic några meter bort. Den hade lyckats landa i den enda lilla grushög på hela vägen. Jag och Odelius bryter ut i skratt. Denna incident kan få mig att garva än idag. Fan vad allt gick åt helvet på bara två sekunder.

For you my Nathalie, just for you.

The big No

Vad är grejen med dessa...skor. Kan man ens kalla dom för skor?
Dom är plastiga, finns i alla världens färger, liknar träskor och är så löjligt fula att jag nästan blir förbannad.

Hur kunde dom ens passera gränsen? Eller är det något snille i Sverige som kom på denna genialiska "foppa-sko", är det till och med Foppa själv som kläckte idén?
Jag menar. Jag fattar ingenting. Står som ett stort frågetecken.
Först och främst borde man döpa om dom till Brutalus el fulus. Sedan ett ännu störra "Va!?" som jag inteförstår, är att dom går åt! Hur kan dessa sälja överhuvudtaget.

De har säkert existerat ett bra tag, men det var inte allt för länge sen som min pappa försökte pracka på mig ett par. Jag bara garvade. Och då menar jag att jag stod och skrattade som en örn. Ibland undrar man ju...

Ett icke självömkande inlägg...

Ja men det här var ju jävligt otippat. Åtta dagar kvar till resornas resa och min kropp har säckat ihop. Näsan varvas med andnöd, nysningar och snytningar. Går omkring med en ständig huvudvärk och vill skylla allt detta på någon. Men hittar inte den skylldige. Inte är det mitt fel att jag mår så här i alla fall. Sjuk, det är bara för veklingar.
Jag får absolut inte bli sjuk nu, det finns inte på kartan! Jag är inte ens sjuk. Bara lite hängig, intalar jag mig.
Vänta bara, om några dagar kommer jag vakna upp kryare än någonsin. Håller tummarna så att dom blöder.

Fråga Anders och Måns

Tanken på vad det egentligen ska bli av mig och min humor har skrämt mig ittsebittse på sista tiden. Är det ut med mig? Kan en fullt vuxen och allvarlig människa lalla omkring med min kusligt sjuka och barnsliga humor?

Kommer det komma ett ultimatum inom en en snar framtid då jag måste transforma mig själv till den mer accepterade nivån? Palla det. Jag är nog för ball för det kom ja fram till. Fan, min humor är ju kunglig.

Men tanken låg fortfarande kvar. Och då kom räddningen. Min upptäckt av Anders och Måns. Det finns inga andra som Anders och Måns. Dom ligger på en annan nivå.

Under de gånga åren har det rullat in en hel del underbara skrattgarantier. Vi får inte glömma bort Dan Bäckman, Varan TV eller Yrrol. Spermaharen vart en hit. Hot shot, Höjdarna, Hipp Hipp, Killinggänget ligger varmt om hjärtat, High Chaparall, Hundra Höjdare, Scrubs och alldeles nyfunne bröderna Schulman. När jag såg deras helt egna sida i tidningen Pause, blev jag nästan tårögd. Sist men inte minst Simpsons och Family Guy, dom kan man alltid lita på.

Kontentan: Jag, Kamilla och Nathalie kommer att klara oss och inte bli alltför idiotförklarade i framtiden. Boyah!

Men känn dig inte dum för det, som min mamma brukar säga.

Har precis vart på en liten kisspaus (yepp, jag sa kiss mina kära vänner. Och det är inte det fulaste ord jag kan, jag varnar er). Det var till en stor besvikelse.
Familjen Andersson har alltid, och då menar jag alltid, konsumerat toalettpappret Lambi. Fina grejer vill jag lova.
När jag nu kom in i badrummet såg jag något som var precis vad det såg ut som. Ett halvklart, grådaskigt sandpapper till toalettpapper.

Precis som om dess tillverkning inte gick fullt ut, men på något vis kom detta brutala singelmisslyckande ut i affären. Intraskandes kommer min kära far och ser den ensamma förpackningen och tänker "Är den här så bra att den tar slut så fort? Då måste vi ju testa den!" Vrider lite på förpackningen "Oj nämen titta, halva reapriset. Och man får pengarna tillbaka om utslag eller bortfrätning av hud uppstår. Som hittat!"

Båstad, vart annars.

Uttrycket "låt skumpan flöda" i all ära. Men hur soft är det egentligen att få allt bubbel i fejan istället för ner i käften.
Du kunde ha höjt promillehalten ett snäpp eller två. Men nej, få en kallsup, stå och hosta och fräsa i en tre kvart. Det är grejer det.

Jag är inte den som är den, jag är den andra

I onsdags bjöds det på roligheter. Det var Kajsa som kände sig generös och dukade upp till fest. När kungarna anländer, jag och Kamilla, inser jag att det Isabelle sagt inte bara var nånting hon slängde ur sig, utan en gullig liten pik.

"Kajsa ska ha fest på onsdag för hon fyller år snart och du är bjuden...(resten av konversationen är oviktig)"

Jag hörde vad hon sa. Jag förstod vad hon sa. Men själva piken ville nog inte fastna på min hjärna. Väl inne i köket ser jag denna halvätna tårta som antagligen inte står där för skojs skull, och det var då min lampa tändes. Fuck.
Smidigt väljer jag ett tillfälle då inte hela folket hör vad jag säger och glider fram till Kajsa Kavat. Jag gör mig så gullig jag bara kan och ber om ursäkt för att jag inte har med mig någon pressent. Det enda jag kunde erbjuda var hennes ena örhänge som hon hade tappat på min senaste uppdukning. Det gjorde absolut ingenting och örhänget var mycket uppskattat.

Under kvällen ökade folkmängden i lägenheten för att sedan sjunka igen. Mitt och Kamillas move blev istället att sova kvar. Och där någonstans skickade jag detta minst sagt charmiga sms till min kära mor: "Jag sover över här puss över här. :) love you mami"
Jag påverkad? Nej, nej! Det trodde inte mamma heller när jag kom inhasandes klockan 11 på morgonen.

Under kvällens gång hann jag även med att reta upp en kille, rejält. Jag drog några väldigt uppskattade skämt, enligt mig, om hans namn. Men killen hette ju Nemo, vad kunde han begära av en drunk Sara? Inte mycket.
Så jag lyckades hitta den försvunne Nemo. Kamilla hittade honom också, twice.