När bägaren rinner över

Mamma och Ida kommer inte riktigt överens hör jag. Har ingen aning om vad det är som dom tycker att den andre inte förstår. Är inte så pass intresserad, men jag hör att allt inte är hundra.
Mamma har ett förundransvärt bra tålamod och hon är oftast väldigt pedagogisk.
Men idag, då brast det.

"Gå upp på ditt rum och slå dig själv i ansiktet! För jag tänkter inte sitta här och ta emot din neggoattityd, eller så lyssnar du på mig!"

Jag stirrar in i skärmen, antränger mig för allt jag är värd för att det inte ska synas att jag håller på och bryta ihop. Det drar i mungiporna. Ville bara brista ut i ett stort "HA HA", men då hade väl även jag fått orden om att gå upp och slå mig själv i ansiktet.

Ser framför mig hur lillasyster suckar ut ett långdraget "Ok", för att sedan luffsa upp på rummet. Dörren stängs och två sekunder senare hör man ett klatchande smack.
Det går åter två sekunder sen återvänder Ida och sin nye röde vän i ansiktet.

Back to the turkaydays

Om man var för lat och bekväm av sig för att traska ner till havet som låg en halvtimme bort och bestod av 50/50 sand och cigaretter, vilket inkluderar familjen Andersson, ja då bjöds det istället på ett buttcrack.
Har en tendens att välja bikinisar utan resår, har jag märkt. I varje fall så väljar jag bikinisar som inte alls vill sitta som dom ska när dom väl blir blöta.

Ni som inte fick chansen till att se de här, får den nu. Varsigöööd!

Projektarbete...

Ja då var det väl dags att skänka det en tanke. Gnugga geniknölarna och sätta igång.
Känns som om det är på tiden, med tanke på att alla andra satte igång fööör... ja en sisådär 3-4 veckor sen.

Tips? Någon?

Oj vad en av de där snubbarna borde heta Sara Andersson, och jag kan ju avslöja att det inte är han med slippsen

När uttråkade storasyster spökar

Efter att ha kollat igenom alla tänkbara bloggar tre gånger om och sett att inte en jävel har uppdaterat, lägger jag mig raklång i min säng och stirrar upp i taket.
I rummet brevid lekte minstingen för sig själv. Kunde höra hur hon småkonverserade med sig själv, eller möjligtvis sin låtsaskompis.

Vi hade inte hälsat sen hon kom hem, för hon sprang raka vägen in på sitt rum och lekte. Hon visste nog inte ens att jag var hemma.
Så jag fick en lagom tråkig idé till tidsfördriv. Knackade försiktigt tre gånger i min vägg, som på andra sidan även var hennes vägg.
I min tanke skulle hon tystnat, tänkt efter en sekund och sen sprungit in i mitt rum och brustit ut i ett "Är du hemma!?" följt av ett "Var det du som knackade??"
Därefter skulle jag ha svarat "Neeej" och hon "Johooo" och så skulle vi ha fortsatt.

Men detta hände förstås inte. Istället hör jag ett förvånat "Kom in!" följt av tystnad. Jag knackade en gång till. Det är tyst, sen hör jag ett osäkert "Hallåå?"
Sen hör jag hur hon går fram och öppnar sin dörr och då lägger jag in min sista stöt. Knack! Knack!

Hon rusar ut, jag nästan hör på hennes steg att hon kommit på vad som händer och hon brister ut i ett "Aaaaleeex!" i tron om att det var hennes storebror som busat med henne.
Alex svarar långt nere i källaren, och hon hör det. Att han inte var i närheten av hennes rum.
Hon tystnar. Ropar sen med en harig röst "Aleeex det är någon som knackar, i mitt rum!!" och hon kutar nerför trappan så fort hon kan med sin korta, korta ben.

Jag kände mig lite ofrivilligt elak, slår mig för pannan men orkar inte ropa på henne. Försöker hålla mig, men kan inte. Börjar skratta lite lätt, och känner mig genast mycket elakare än vad jag just kände mig för två seunder sen.
Dagen är gjord.

Kåvepeninsvin

Nej nu får Butter ta ett steg åt sidan och låta Glader träda fram.
Visst har vi världens sämsta sjukmottagning här i Älta. Visst fick jag inte en tid förens på onsdag nästa vecka. Var nära på att dra dit med min lightsaber och visa dom vad jag egentligen tyckte, men jag lät bli.
Utan nu ska jag tamefan ta den här tiden till och heala mig själv. Ja jag kan sånt, glömde bara bort det för ett slag i all frustration när sjukan kom tillbaka gång på gång.
Inge fler tablettknaparande här inte, det är bara överskattat. Kåvepenin är överskattat. Det ska jag få be och tala om för er, att det var den sämsta medicin jag ätit.

Nu vet ni det. Nu vet vi alla vad ni ska säga om läkaren någon gång skulle skriva ut denne fuskmedicin till er.
Ni ska skrocka lite lätt och lite lagom högt och sen säga "Nu tar doktorn och skriver ut riktigt medicin till mig." Ja, det ska ni göra.

Pippi för fan!

Det här måste vara ett skämt! Jag förstår ingenting. Herr Halsfluss är tillbaka, igen. För tredje gången!

Kunde inte bestämma mig för om jag skulle skratta eller gråta...så jag vart förbannad istället.

Satans helvetes jävla skit!

Heter han verkligen Fili-fjong-gong-gong??

Jag har utvecklat en fin rutin vad det gäller min städning. När jag väl städar mitt rum, intalar jag mig själv fetaste lögnen. Jag kan inte städa mitt rum förens jag har möblerat.

Och det går ju inte flytta på en massa möbler i ett rum där det ligger kläder och gud vet vad ivägen. Därför börjar jag med att köra ner allt skit i lådor och alla möjliga skrymslen och vrår, samtidigt som jag tänker "Det här kommer jag ändå att städa ur och sortera dit det ska vara efter att jag har möblerat klart."

Sen kör jag omkring möblerna lite som jag känner för. När jag är klar, då mina vänner, det är här det finurliga kommer, då är jag alldeles för trött för att orka städa och ställa alla saker på sina rätta platser. Så vid det planet slutar alltid min städning.

Med tiden så sliter jag upp allting från mina gömmor och lägger det på golvet en efter en. När det blir för brutalt stökigt, blir det dags för en ny "städning".

Igår gjorde jag ett sådant ryck. Ville bestämt ha sängen mot den väggen där mina inbyggda garderober är. Så jag tänkte att jag kirrade biffen och skiter i att det ser retarded ut. Men först vore det smart om jag tog ut det viktigaste därifrån innan jag blockerar med min säng.

Öppnar och ser förskräckt att där inne är det kaos, ett kaos som var nära på att ramla ut över mig. Precis innan jag smällde igen dörren smet ett stålrör ut, det som man hänger galgarna på.

Detta rör glömde jag lägga tillbaka, tänkte att jag gör det sen. När sen väl var inne, ja då var ju hela rummet klarmöblerat och sängen stod för garderoben.

Jag suckar och frustar, ska precis till att dra bort sängen. Men så stannar jag upp. Kollar på mitt stålrör, var det kanske gjort av järn? Väger det i handen. Försöker uppskatta dess tyngd.

Sen bestämmer jag mig för att lägga det på ett mer lättillgängligt ställe... för man vet aldrig när man kan behöva ett järnrör!

the conversation went like this

Höger:...åh då skulle ni ha sett han bah...
Vänster: Jaa! Jag vet, ta ett kort på oss nu.
Fotograf: Va? Nu?
Höger:...åh dom bah, ni skulle ha sett vi bah...
Vänster: Ah, fast det ska se ut som "wow-vi-hade-ingen-aning-om-att-du-tog-kort"...ungefär.
Fotograf: Aha. Aa ok.
Vänster: Jag tänkte att jag kunde låtsas nysa. Då kommer det att se hur verkligt ut som helst! Så blir det här bra?!
Fotograf:...asså, aa det blir det (om du vill ha ett efterblivet kort, så ja).
Höger:...åh gud bah!
Kamera: Klick!
Fotograf: (vem fan tog med dom här två egentligen?)

konsten att roa sig själv

Att övningsköra är tråkigt. Man måste ha tålamod. Tålamod, det är ett främmande ord för mig. Gillar inte hur det låter och jag förstår inte vad det betyder.
Om jag hade kunnat köpt mig kunskaper och talanger, då hade jag gjort det på två röda.

För att inte ruttna totalt på det hela, tog jag mitt ansvar och såg till att jag fick mitt roliga.
Vi är ute och kör. Det är mörkt, det är kväll och det är inte en kotte ute. Är en halv minut hemifrån och ska precis svänga in på vår gata.

Jag får kärringstopp. Pinsamt.
Jag: Suck.
Pappa: Starta om...

Jag får kärringstopp igen. Va i helvete!
Jag:...
Pappa: Nu tar du det lugnt Sara och startar igen, snabbt.

Jag är lugn. Har varit det hela tiden, det finns ju inte en endaste bilist ute och vi står på en småväg.
Pappa blir dock mer och mer nervös. Kollar bak, kollar fram, andas ut.
Blir plötslig väldigt sugen på att "råka" få ett tredje stopp. Bara för att. Men skulle det vara värt det? Inser att det måste tas reda på.
Jag satte min jävulska plan i verk.

Pappa: Kom igen nu Sara. Nu gör du så här bara för att du är stressad! Nu lugnar du ner dig!!

Och hans armar flaxade runt överallt, stängde av motorn, satte på den igen, kollade bak, kollade fram och flaxade lite mer med armarna.
Jag hade inte hjärta nog att skratta rakt ut, men oj vad jag log inombords.
Jag kollade på honom, startade bilen, rullade iväg och tänkte "Det var lätt värt det."

en klirrande tanke, franke.

Det är inte varje dag man vinner 10 miljoner!
Och det här var ännu en av dom, jag fortsätter min väntan.

inte helt hundra kanske

Åh-nej så fruktansvärt dålig.
Jag har precis kommit hem, och varför har jag precis kommit hem? Jo, för jag gick ut. Iväg. På fest.

Besviken och glad på samma gång. Men mest besviken, och glad.

Konsten att övertala sig själv... äger inte jag.

Det här blir kanske det sista inlägget för helgen.
Inser att jag måste binda fast mig själv med kedjor och bultar, kommer annars aldrig att klara av att sitta hemma och vila ut mig helgen ut.
Helgen ut!? Svårt att andas, rummet känns litet, varmt. Det blev jävligt varmt.

Vem försöker jag lura? Det här kommer att bli en lätt match. Festa, tråkigt! Alkohol, tråkigt! Vännerna, tråkigt! Flippa, TRÅKIGT!

Tv:n och datorn. Fredag, lördag, söndag, morgon och kväll... det, det är finfina grejer det. Pencilin är också underskattat! Tro mig, börja med pencilin ni också så ska ni få se. Hur underbart som helst. Du blir helt trött och seg och får inte dricka en droppe alkohol!

Om det inte hade varit för Jasmine räddaren i nöden, hon kom på sin vite springare och lät mig låna hennes "The Football Factory", vet jag inte vart jag hade gjort av mig själv.
Hon kan smickra också, den där Jamsine. "Saraa, jag längtar tills du kan festa igen!" Det sa hon. Inte bara en gång heller.
Så, nu mår jag lite bättre. Självbekräftelsen är stimulerad. Vad bra.

Fredagar, packning och husbyte. Varannan fredag mamma, varannan fredag Satan.

Sådärja, då var man inte irriterad längre. Nu är jag förbannad. Vart fan är det jag har kommit? Är det något jävla skämt eller?!
Förra veckan lämnade jag detta hus och dess ägare butter, i och med att pappa inte förstår gränser. Han skulle inte känna igen en gräns även om den drogs tvärs över honom själv.
Han pushar in i det sista, skämtar om det som inte är roligt och trycker ner andra. Tillslut när han pushat så att han inte kan göra sig till ett större irritationsmoment, då pushar han lite till.

Som sagt lämnade jag huset i en mindre fight. Klargjorde väldigt tydligt att jag inte vill att pappa ska lägga sig mitt liv, nånstans, på något vis. Han kan få fråga, men inte lägga sig i. Han kan få fråga, men då får han också nöja sig med det svar han får och inte får.

Han spenderade en stor del av förra veckan jag var här nere med att försöka få fram ett svar vart, varför och hos vem jag sov borta hos, en viss dag. Vara barnslig och förlöjliga är hans stora knep. Han fick inget svar. Han förstod inte heller varför. Han tycker ju att respekt och tillit ska finnas där, jag borde öppna mig mer. Han undrade verkligen varför det inte fanns där. Försökte förklara att det är något en person förtjänar, det finns inte pang bom på där bara för att han titulerar sig som min far och jag som hans dotter.
Jag är faktiskt lite förvånad att jag ens förvånade mig över att inget av detta gick in i hans huvud.

Pappa kommer med bilen och plockar upp mig och mina saker.

Pappa: Hur mår du?
Jag: Bra
Pappa: Hur går det i skolan? Tufft?
Jag: Som vanligt.
Pappa: Hur mår du?
Jag: Va?! Du frågade ju nyss det?
Pappa: Jaa, men jag tänkte du såg så, jag undrade bara hur du verkligen mådde.
Jag: Men jag har ju redan svarat, varför fråga samma sak igen? Vad förväntade du dig att få för svar den här gången?

Sen slog han till, han passade på när jag redan hade börjat bli lite irriterad.

"Hur går det med kärleken?"

Va i helve... Jag blundar. Biter ihop käkarna. Knyter nävarna. Andas ut. Tittar upp igen.

Pappa: Fel fråga?
Jag: Ja. (och avslutade med en sjujäkla stor punkt)

sköna fredagar

Jag har nu vart hos pappa i exakt 2 minuter och 10 sekunder, och jag är redan irriterad.

Det är fult att ljuga

Att bero på saker som bara slinker ur en. Idag gled jag och tre andra stjärtar förbi matsalen, de hade stängt men utgången var fortfarande öppen. Alla tänker samma sak "Äpplena!" Det bjöds nämligen på äpplen och annat gott som mjuka mackor idag.
Vi bestämmer oss för att smita in. Lite spännande var det, förbjudet är alltid spännande. Mattanterna är ju så förbannat griniga av sig, och man får inte äta två gånger. Speciellt inte när det serveras fina grejer.

Precis när vi har vårt mål i sikte, röda fina äpplen, hör vi en mattantsröst "Har ni också varit på studiebesök?" och syftade på varför vi kom dit så sent, när det egentligen var stängt.
De tre muskitörerna blir helt knäpptysta och man kunde nästan höra hur alla tänkte "SHIT!" och där någonstans avbröt en röst tystnaden. Det var min röst. "Jao!" Sa den.
Hann inte ens tänka, den bara ljög på av själva farten. Det var förens jag hade slutat prata som jag hörde vad jag sagt.

Ja, men det är väl inte hela världen tänker ni. Det tänkte jag också. Eller? Det börjas med lite ljug här och där, sen slutar man på kåken. För ljuga är fult, och det är kriminellt att ljuga. Extra farligt är det när det redan är en reflex.
Måste börja tänka på vad som slinker ur denna käft...

lokalvisning

Vi var och kollade på en festlokal idag. Helt omedvetet hade jag byggt upp en liten förväntning. Namnet lät mysigt och det låg trotts allt på Djurgården. Tror vi alla hade byggt upp våra förväntningar

När vi är i full gång med att leta efter vårt place frågar en vänlig kille vad vi letar efter. Vi svarar och han säger "Ja men det är ju här ju!" och sveper med armen mot byggnaden bakom sig.
Sa jag byggnaden? Jag menar lekstugan. Japp, från det håll vi kom från såg det inte större ut än ett litet litet bageri.
Han visade oss den riktiga ingången runt hörnet och hade jag inte varit så fullt upptagen med att kolla vart jag satte fötterna och kliva över dittan och dattan, för att sen blicka upp mot en fasad, en lokal som var så ful att jag nästan blev rädd, ja då hade jag sett att den inte var så liten.

Precis innan vi ska traska in uppmanar någon "Gå försiktigt bara."
Gå försiktigt bara? Va?! Menar du gå försiktigt bara som i "allt rasar snart ihop" eller "om du förstör nånting så lever du inte mycket länge till"?
Hela lokalen var under en totalrenovering, och man kan säga att det behövdes!
När vi slutligen kommit upp frågar ena snubben:

"Vad tycker ni da?"

Alla blir tysta, utbyter snabba blickar och... blir tysta. Förutom jag, det här här som jag ger ifrån mig ett lätt "Haha!"

Detta upplystes jag om efteråt. Hade inte ens själv lagt märke till det. Jag avslöjade nog inte alls vad mitt första intryck var. Men jag tror nog att killen hellre hörde mig skratta än kommentaren som slank fram i tankarna, "Om man säger så här, tema Sopphög passar nog jävligt bra här."

lite fel, lite dålig

Kliade mig på ryggen och kände någonting som inte alltid har suttit där. Det blev till och fråga mamma.

Jag: Är det här ett födelsedagsmärke eller?
Mamma: Hahahahahaha!
Jag: va??
Mamma: Sara är 18 år, bloggar om hur cool hon är OCH hon har ett födelsedagsmärke! HAHA!
Jag:...jaja...

Turkay you know

Tankarna förde mig plötsligt tillbaka till lökarnas land Turkiet. Förvånad blev jag, har faktiskt inte tänkt så mycket på denna resa sen jag kom hem.
Jag var ju då inte så taggad på att åka dit med el familj. Mitt stora nöje under dom sju dagarna blev.. att förstöra pappas bilder. Yippie kay ey mother fucker!

Pappa tror han är helt osynlig när han smyger upp kameran. Men jag är snabb som fan.

Han gör misstaget att tro att han är snabbare än mig. Att om han trycker fortare än fort på knappen igen, så ska han få en fin bild. Han misslyckas.

Pappa: Men Sara kom igen nu, kan jag få ta en fin bild på dig?

Jag: Men sjäälvklart!

Pappa: En normal bild...

Jag: Ok

Absolut!

Pappa kommer från andra sidan polen. Smyger sig upp likt en abonnemangförsäljare. Mitt sjätte sinne, ett inbyggt system jag har utvecklat, anar oråd. Det skriker "Idiot! Idiot på ingång!" Jag vänder mig om och ser precis hur pappa höjer kameran. "Nooooooooh!" skriker jag och tar min chans fastän jag kände mig förlorad.

Och även här vann jag!

Lillebror gör mig stolt och hoppar på samma tåg.

Pappa: Men Sara kan du sluta larva dig nu?!

Jag: Åååkej.

And I never gave up!

Life is life

Ibland säger det bara klick. För mig sa det "KABOM" när jag strosa förbi den här t-shirten. Förbannade skit att jag inte hade pengar för att kunna ta med mig min trofé hem. Det var helt enklet bara att säga heeijdå. Life is life.

När sömnlösheten spökar

Tror att vår geografilärare inte fick sova riktigt ordentligt i förrgår. Tyckte inte att hon var fullt medveten om vad som försegick runt omkring henne igår.
Mathias aka "Skulle-jag-bara-få-fråga-en-sak-Mathias", vi snackar om den okrönte kungarnas konung på att ställa frågor. Både dumma och mindre dumma. Det klassiska introt, lika roligt varje gång.

"Skulle jag bara kunna få fråga en fråga.. eller jag har två föresten."

Denne Mathias sitter till höger, längst åt höger i klassrummet. Den här gången ställer Mathias sin fråga rakt ut, ingen handuppräckning. Läraren vrider sin blick till vänster, och svarar på frågan. Pratar som bara den, till en början. För varje ord som kom ut ur hennes mun tappade hon tempot mer och mer.
Kisade för att försöka hitta den som ställde frågan, hon verkligen skrynklade ihop hela ansiktet. Tillslut hade vi fröken Russin framför oss.
Fröken Russin letade förbryllat och hoppade med blicken från elev till elev, hon fick ingen respons.
Nu ställde Mathias en följdfråga. Och man kunde riktigt se hur hon tänkte "Oh där var det igen! Men vem är det som frågar?!"
Tillslut höjer Viktor sin arm myckte sakta, likt i en film (en bra film) och pekar på Mathias.

Dagens kommentar

Magnus Betnér vs Linda Rosing 1-0.

"Hur kan man bli känd för att vara snygg, när man är så jävla ful!"

Studentdagdrömmeri

Jag vet precis vad jag ska skriva på min mössa. Behövde inte tänka länge alls, visste precis vad jag var ute efter. Är så jäkla nöjd så jag bara vill skrika ut det, eller aah skriva det med stora bokstäver.

Min idé är så genialisk. Det som står kommer att vara sant, beskriva mig med ett väldigt bra och omfattande ord, samtidigt som det kommer vara halvt oseriöst. Likamed 100% Sara Andersson!
Folk kommer att vända sig om på gatorna och bara stirra. Med käften på vid gavel kommer alla att tänka samma tanke. "Men så smart, att jag inte kom på samma sak." Jag lovar!

Men som ni kanske förstår kan jag självklart inte undanröja min idé, den måste hållas hemlig. In i det sista!

Dagens kommentar

Dagens kommentar knep Kamilla Odelius. Vi drillade runt i stan en stund. Inne i en affär tar jag tag i något som ska föreställa ett armband, men det hade så mycket bjällror och stuff på sig att jag blev lite smått osäker. Var ju självklart tvungen att testa hur den lät, and it was good.
Kamilla vänder sig om stirrandes på mig och säger:

"Shit, trodde nästan att jag hade Harekrishna bakom mig!"

Vad tycker vi om telenor?

Hat. Att hata någon så brutalt mycket att du skulle kunna tänka dig att spara alla dina pengar bara för att leja en torped. Att sen be att få behålla den döde och ha denne i ditt rum, bara för att kunna nita personen varje morgon.
Det är ett hat i kanske en av sina finaste former.

Så mycket hatar jag Tele-äckliga-nor. Telesnor! Det dumma problemet är bara att telenor inte är en människa. Jag kan inte slå den, jag kan inte hoppa eller skrika på den och jag kan definitivt inte döda den.
Den som får ta all skit är min mobil, som inte ens är min... och det är inte så bra. Den dagen min bindningstid upphör, ska jag dansa min happy-dance. Det ska firas med en fylla. Det kommer vara en underbar dag.

On tha 401 på väg hem

Man får chansen att se så mycket tokigt och roligt folk när man åker kommunalt. Idag såg jag en.
Hon skulle öppna en banan, en väldigt vardaglig sak. Men hon lyckades göra det till nåt så komplicerat så att jag bara satt och häpnade över situationen.
Hon började hur bra som helst med att öppna den. Sen skalar hon den, drar ner en tunn tunn "skalbit". Man förväntar sig ju att hon ska fortsätta med nummer två, tre och kanske fyra. Men nej, hon ska vara lite off och skala alltsammans som är kvar på en enda gång. Samtidigt som hon gör detta mosar hon ut bananen över hela handen, vad hade hon tänkt sig? Att den skulle vara alldeles hel och fin efter hennes våldsamma öppning?
Som slutkläm ska hon skrapa upp moset med själva bananskalet, men det slutar bara med ännu mer utsmetning över handen.

Jag fattade ingenting, bara satt där och gapade. Och ångrade att jag inte hade en filmkamera med mig.

"Han brukar inte gå hem med de snygga tjejerna"

Jo, jag ser det.

Hus i helvete

Min mamma har hittat min blogg. Fråga mig inte hur!
Nu väntar jag bara på den osannolika dag då min pappa hittar den. En mindre lycklig dag.

Kan se framför mig hur hanns ivriga små ögon läser igenom inlägg efter inlägg med en edna tanke i huvudet, nej två. "Nu ska vi se om hon skrivit nåt om mig, och ja jäklar om jag hittar nånting jag kan straffa henne för!"

Men om den tanken skulle smyga sig fram, lilla pappa. Ja då kan du räkna med att the place to bee för din del är ålderdomshemmet när du inte kan ta hand om dig själv längre, på två röda. Ha! Skrattar bäst som skrattar sist!

In your face!

Det var faktiskt ingen tokig idé, fröken Odelius. Självklart att jag ska spela in när min faster skrattar! För sen ska jag lägga upp det här, och då kommer alla att förstå vad jag genomlider.

Ska sitta med mobilen i högsta hugg, inte lägga ifrån mig den en endaste gång. Ska redan ha knappat upp menyn och allting så att det bara är att spela in och pang på när det händer.
Och sen, sen när hon väl fyller lungorna med luft och gör sig redo för att bräka ut den över allt och alla, då ska jag låtsasgäspa och sätta upp mobilen i fejset på na'! Ja, det ska jag göra.

Mottagning...pepp.

Studentpratet är igång, det börjades prata om det redan första dagen i skolan. Höjdpunkten. Ljuset av tunneln! Det är studenten som får mig att fortsätta. Behöver en liten dos studentprat eller studendagdrömmeri varje dag, det är bra för magen.

Idag på lunchen togs det upp än en gång. Det var jag som tog upp det. Men det vart inte ett så peppat samtal, för så fort någon nämner "Mottagning" då ryser jag i hela kroppen. Jag blir äcklad och får lust för att åka raka vägen hem och ställa mig i duschen.
Ser icke emot min framtida tomma mottagning, med de enda få gäster och personer som jag absolut inte vill se på min lyckodag.
Så där satt jag och ojade mig över detta, dels över min faster. Hon är den som skriker när hon pratar och när hon skrattar så... när hon skrattar. Kalla kårar, dusch nu!
Sedan över ett par som är vänner till pappa, kan satsa min fot på att när jag drasar in genom dörren kommer de viska "Har Sara druckit??"
Och hela jävla bunten kommer att förvänta sig att jag ska sätta mig ner, avvara min tid och vara trevlig. Prata. Med alla.
NEJ! NEJ! NEJ!

Och inte fan fick man någon suport heller, alla lyssnade, men jag ville ha kramar och höra "You can do this!"

Kamillas enda kommentar till det hela var "Kan inte du spela in när hon skrattar?"

Tha Hulk

Skummade igenom vad TV:n hade att erbjuda, inte mycket. Hur som helst var AFV på kanal 5. En snubbe hade fått en trisslott av sina när och kära. Han van 10 000 dollar, självklart var lotten fejk.
Det måste vara det sämsta skämtet som finns, någonsin! Det är inte ens ett skämt, det är ett brutalt sätt att säga "Vi hatar dig!" Pest och pina. Inget skämt.

Skulle seriöst någon jag känner ge mig en fejklott... Nej, jag försökte. Men jag kan inte föreställa mig min vrede. Hulken skulle träda fram. Det må jag säga.
Så nu vet ni, nämner inga namn (Kamilla och Nathalie).

frågor är till för att besvaras

Under min kalasfylla som jag hade nu för någon helg sen, dök en fråga upp från tomma intet.
Det finns inte allt för mycket skoj att hitta på när man inväntar buss eller tunnelbana. Så det är lätt hänt att mobilen smyger sig upp ur fickan och smsen skjuts iväg likt en kalashnikov.

Vad gör man om en person som du inte hört av på några veckor, skickar dig ett sms där det står så här?

"Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig. Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig!"

Jag hade ingen aning, så jag var tvungen att testa.
Sen att jag slösade detta fina sms på Mr. "Jag-svarar-aldrig-på-sms" var ingen fest. Folk borde uppskatta mer vad jag gör för dom.

Högstadiespex

Hittade en gammal bild. Kamilla hittade. Kamilla hittade också genast det svikande felet med denna bild, snabb som satan var hon. JAG!
Nekar det i och för sig inte. Hon hade ju bevisen på bild, rätt under snoken på mig.

På spexfotot skulle vi vara de tre små grisarna, och vi kom klart överens om att vi skulle göra miner. Vad som helst, vi skulle vara fula och oseriösa.
Kamilla drar av en höjdare, Nathalie inte alls långt ifrån och... och så jag. Vad fan är det där? Jag måste ha varit helt efterblivet seg på att bestämma mig på vad jag ska göra. Det är precis så att jag står och tänker "Hmm, griii-maaars?"

Men jag är hur som helst nöjd med att mina grisöron sitter som grisöron. Och inte som Nathalies "Frankensteins-skruvar."

God morgon Sverige, kungen har vaknat!

Ibland vill man säga nånting, men det blir inte riktigt bra. Ibland vet man precis vad man vill säga, men finner plötsligt inte orden för att uttrycka sig. Och oftast har man inte alls någon tid för att sätta sig ner och hitta de rätta orden, det gäller bara att spotta ur sig vad som helst och få fram sin synpunkt.
Det här hände då min mamma i morse.

Jag har suttit och lyssnat lite lugnt på Lars Winnerbäck. Blir plöttsligt sugen på gamle Foo Fighters och drar på för kung och fosterland.
Långt långt borta hör jag ett svagt "Nej!"

Mamma: Neeeeej!
Jag: Va?!
Mamma: Sänk!!
Jag: Pratar du i telefon?
Mamma: Meh, nej. Men jag.. har väl ett huvud!

Att skapa tystnad

Det finns dessa sorgsna jävlar som alltid lyckas säga någonting, de kan i praktiskt taget säga vad som helts, och det blir helt tyst. Ingen fattar någonting, vissa vill inte fatta, några kan inte förstå, oftast finns det någon som bara vill säga åt personen "Ta nu riktigt in den här situationen, känn hur pinsamt det känns och kom ihåg den. Så att nästa gång du funderar på att säga nånting, dra ett skämt. Don't."

Att skapa den sortens tystnad är alltså inte så eftertraktad. Den pinsamma tystnaden.
Men det finns en annan slags tystnad, inte långt ifrån den förstnämde, som jag inte har särskilt mycket emot. Kom under fund med det ett antal helger sen.

Vi hade slagit oss ner vid ett bord på Softbar. Jag hänger inte alltid på Soft, har kanske satt mina fötter där tre gånger.
Anyway, vi hade letat efter ett bord i olidligt många minuter. Vi ville bara ha en sittplats för att drick upp vår förbannade öl och cider på. Det är svårare än vad man tror att dricka ståendes, med massa knuffar och armbågar hit och dit. Vill ju gärna ha drickat i magen, inte på golvet.

Efter en 20 minuter kommer en av flicksen och säger att hon hittat ett bord. Men killen som sitter där väntar på sina tre polare som kommer vilken minut som helst. Vi slår oss ner ändå och hoppas på att det inte blir allt för trångt och för sura miner när grabbsen kommer tillbaka.

Dom anländer och dom är nöjdare än någonsin. Dom var för långt ifrån för att se vilka vi var, det spelade ingen roll. Vi var brudar! Dom biffade upp sig, det hjälpte inte dom var fula i alla fall. Jag gillade inte situationen. Fanny och Johanna snattrade, en kille satt tyst, jag och Hedda blev fast med ett varsitt creep.

Mitt höll sig ganska lugnt. Heddas var helt ovårdat. Jag började surna till. Hedda drog, hon satt ytterst så hon bara smet iväg likt en iller. Där satt jag med en hand i luften och skrek "Hedda don't leave meeeee!"
Kunde jag ju önska i alla fall. Jag tittade. Hedda satt där. Jag blinkade. Hedda var borta. Vafan!?
Där sitter jag och kollar efter Hedda och ser hur hennes creep toktittar på mig. Jag låtsas inte om det. Han tittar lite till. Jag kollar åt ett annat håll. Han fortsätter att titta. Jag vänder mig mot honom och höjer ett ögonbryn. Han ville antaglien någonting och jag tänkte att det var ett trevligt sätt att fråga vad han ville. Not.
Han vänder sig till sin polare som sitter brevid mig och säger "Hon har en jävligt konstig ring på sig."
Nemen lille ponken, han trodde väl han skulle kirra biffen med en ny sorts raggningsteknik. Prata som om jag inte själv satt där. Fel, fel.

Polaren: Haha! Ahh, varför har du den där på dig för?!?
Jag: För att kunna slå den jävel som irriterar mig.

Jag kollar på honom, jag kollar på creepet. Ler medvetet ett väldigt tillgjort leende och säger "Jag ska nog gå nu."

Jag lovar, det kunde inte bli tystare.

en vardagshistoria

Sitter och smetar järnet hemma. Varvar TV:n med datorn.
Lillasyster är också hemma, igår blev det sent så för hennes del bjuds det på hemmakväll. Hon har spenderat de senaste timmarna i vardagsrummet med att måla, jag framför datorn. Vi har alltså befunnit oss i samma rum utan avbrott i kusligt många timmar, jämfört mot normala fall.
Jag tittar upp på henne.

Ida: Vad är det?
Jag: Ne inget.

Tio minter senare.

Ida: Vad är det?
Jag skakar på huvudet.

En stund senare tittat jag upp från datorn för att tänka. Sveper med blicken över rummet och fastnar med den på Ida.

Ida: Va är det??
Jag: Nej ingenting.

Detta upprepades säkert tre gånger till under dessa timmar. Tillslut var jag tvungen och fråga varför hon frågade mig vad det var så fort jag kollade på henne.
Hennes svar var kanske inte min första gissning. Hon tyckte att det kändes obehagligt, läskigt.
What!?

Borde jag känna en känsla av att jag kanske måste mjuka upp min blick?

Det är allt jag har och säga inför kommande 9 dagar

Åhoj!

Ja nu blir det nya tider för mig, främmande tider. Nyktra tider.
Ska knaperliknapra pencilin i 10 nya dagar nu och sedan helst vara vit minst en vecka efter tablettätandet också. Men det ser vi väl fram emot mina små hjärnceller, eller hur? Eller hur?!
Levern kommer att få andas ut och hjärncellantalet kommer växa till sig, eller över huvud taget börja uppstå.

Men vi kan partajsa ändå. Att ha kul sober är nemas. Om det nu inte vore för att det är så förbannat tråkigt och frustrerande att vara omringad av fulla och överfulla människor när du själv är nykter som en björn, så hade jag lätt kunnat fästät med packet fullt ut och på varje gång. Men nu får vi se hur många gånger vi pallar det.

Nu vart vi plötsligt fler än bara en. Det skulle var kul och veta vad jag menade med vi, för jag har ingen aning.

Tjarå! (Nu lägger vi "skålet" på hyllan)

Mariaaah!

Hasade mig upp ur min säng, öppnade dörren och stannade upp mitt i en rörelse. Stod stilla i flera sekunder och sög in situationen. Scanade allt jag såg med mina ögon. Allt stod inte rätt till. Någon hade varit här. Vad var det som var fel, var det någonting som saknades?

Drog ett djupt andetag. Nej, det var lukten. Det luktade, det luktade... rent. En svag citrus lukt hängde i luften. Jag satte mig ner på huk, strök med fingret över golvet och granskade det. Noga. Inte ett endaste spår av damm eller grus. Det vart glasklart! Hon hade varit här igen.

Det är torsdag. Det är städardags.

Man får se det fina i det fula

Min moster kom på besök idag. Det var inget dåligt besök hon bjöd på heller. En stor vit fin stödkrage i plast hade hon runt halsen.
Ni kan tänka er hur stora mina ögon blev när hon dök upp. Frågade vad som hade hänt och ord som "krockat" och "misshandlad" dök upp i mitt huvud.

Det visade sig att hon hade ramlat. Aha, från en stege tänkte jag. Nej, hon hade tydligen snubblat. Och det är absolut ingenting att skratta åt, doktorn sa att hon var inte alls långt ifrån att bryta nacken! Att hon ska vara tacksam för att hon kan gå på sina ben.
Så att vi skulle sätta oss ner och skratta åt det här är oacceptabelt.

Att jag skulle berätta att hon bara skulle ta sig ner till bryggan, från ett blött berg. På något kusligt vis snubblar till, att skorna flyger av hennes förskräckta fötter, att hon får upp en sådan fart att hon inte kan bromsa sig själv och sedan springer in i en båt i herkulesfart med huvudet före.

Nej det tänker jag inte sitta och göra, det kommer inte på frågan.

Men å-nej så dålig!

Minstingen: Den här saften blir aldrig gammal!
Jag: Vah?

Hon tar en klunk ur en ful sportflaska för att understryka vad hon just sa.

Alex: "Den här saften blir aldrig gammal, för jag är dum i huvudet...", mumlar brorsan.
Jag, som håller igen ett flin: Hur länge har saften legat där i?
Minstingen:...Jag vet inte. Och smäller samtidigt av ett stort smile.
Jag: Aaa-ha.

Jag tyckte lixom synd om henne för att hon inte förstod att hon drack gammal saft, samtidigt som jag blev lite avundsjuk. Eftersom hon är i den där åldern då världen tycks vara en enda stor lekstuga och utan problem.

Fuck you very much and have a nice day

Det var väl själva fan. Har man gått och blivit sjuk, igen?! För visst är halsen svullen och för varje timme som går blir det bara skönare och skönare att svälja.
Är inte det precis samma sjukdom jag har gått omkring och släpat på? Är inte det samma sjukdom som jag precis åt klart min pencilin för?

Vad. Fan. Har. Hänt. Med. Mitt. Immunförsvar!? Vart tog du vägen? Det är som om den har gått och gömt sig, allting gömmer sig för mig. Den sitter där någonstans och skrattar åt mig. "Dumma, dumma Sara. Så går det när du missar två tabletter av kuren, och dessutom toppar med en fylla. Du är ingenting utan mig, och världen är min!"

Och vad gör man åt saken? Sätter mig och åker moppe i regnet, i mina höstkläder som jag absolut inte har. Var så illa tvungen, hade glömt bort att hämta minstingen.
Smart där, bra där, skön där. Jo tack, jag vet!

Sara vs Idioten 1-0

Vad hände med det lilla samtalet pappsen? Vart du knäckt när det visade sig att jag hade rätt, och du fel!
Ringa och väcka mig på morgonen och ha sig, bli irriterad för att jag inte är i skolan.

Jag: -bröl-
Pappa: Sover du?!
Jag: mm
Pappa: Ska du inte va i skolan?
Jag: Första lektionen är inställd.
Pappa: Ja men nu har ju den andra lektionen redan börjat...bla bla bla...det här funkar ju inte Sara... bla bla...sova borta en skoldag...bla...missa lektioner...bla bla...prata ikväll...bla bla och jätte bla...

Oh fuck, ska man behöva handskas med en glad farsa sen också. Lektionen var ju inställd rätt mycket, fattas bara att han skulle få reda på det också. Sen när lärde han sig mitt schema föresten!? Och kan någon förklara för mig varför jag sa att jag sov? Vägra lägga på och skicka ett sms att man sitter på lektion...!

Nu råkar det vara så att detta trevliga samtal inkom klockan 8.56 och min andra lektion började kl 10.00. Vilken snygg vänding!
Detta var jag mycket nog med att meddela i ett sms. Det vill säga jag kom inte försent, sen att jag åkte hem och sov är en annan femma.
I hanns ögon hade jag rätt. Nej, jag ta me fan vann. Oj då!

en mobilhistoria

Hade en frustrerande period med min mobil ett tag, den mobil som tappades bort i Ayia Napa. Det var när den var helt splitterny. Nytt nummer. Ny modell. Inte en fettfläck på skärmen.

Under två sorgliga veckor ringde det folk hit och dit och undrade om dom kunde få prata med Sandra. Det första samtalet var förståligt. Förstod genast att det var ett ragg till den här Sandra som hade ringt upp. Haha sucker! Vägra inse att din flört gav dig fel nummer. Tänkte jag. Han ville som lixom inte riktigt tro mig.
Men när till slut hennes mamma ringde mig och började mala på om jag skulle komma hem till middagen ikväll. Då fick jag nog!

Vem fan var den här Sandra och varför i helvete kunde inte jag få ha mitt nummer ifred?!
Bestämde mig för att nästa gång det ringde någon som frågade efter Sandra skulle jag svara:

"Aha, nej det här är Sara. Sandra dog så jag har tagit över efter henne. Var det bra så? Klick"

Otippat nog fick jag inte några fler samtal av den här sorten. Hade lite svårt för att bestämma mig för om jag skulle vara lättad eller sur för att jag inte fick droppa min line.

Björnes Magasin vol. 2

Har precis hämtat hem minstingen från dagis. Efter lite bök hade vi äntligen påbörjat vårt traskande i hemets riktning.

Jag: Vad vill du göra när vi kommer hem da?
Minstingen: Spela. Spela Björnes Magasin.
Jag: "Absolut inte! Förstår du inte att det där spelet inte är bra för dig?! Det är bara skit. Skit, det är vad det är! Så det kommer inte på frågan."

Var vad jag tänkte svara. Men det blev bara ett "Ok." Samtidigt som jag dog lite inombords.

Björnes (tomma) Magasin

Minstingen i familjen är ganska förtjust i dataspel. Bland favoriterna ligger Björnes Magasin. Har inte den blekaste om vad spelet går ut på. Hon ska klicka lite här och där, undersöka och lära sig.
Om hon gör fel lyder denna kommentar i högtalarna.

"Bra! Men inte riktigt rätt, försök igen."

Va fan?! Hon kan ju inte få beröm om hon gör fel. Går spelet ut på att lära sig hur man blir misslyckad eller?
Här kirrar man ett spel som ska utveckla knattarna att lära sig skillnaden mellan rätt och fel, och så får man den här skiten.
Vart är samhället på väg! Riktigt orolig blir jag.

Hallå, vart tog ni vägen?!

Min kära far har köpt en yogaboll till mig. Har inte ens bett om en, så jag antar att han gjorde det istället för att säga "Börja träna, tjockis." Så jag tackar för den värmande gesten.

Lysande hallonrosa är den, den går alltså inte att missa. Inte när jag vaknar, och inte när jag går och lägger mig.
Sneglar fram och till baka på bollen och magen, som för länge sedan har sagt adjö till sina magmuskler. Vart fan tog dom vägen föresten? Ångest.

en mindre rolig tanke, franke

En kompis berättade om när hon hade en liten pratstund med en före detta alkoholist. Konversationen var trevlig i sig, men informationen var väl inte lika rolig.

Det visade sig att hon har värre alkoholvanor idag än vad han hade när han var ung.

Han frågade även om hon kunde dricka dagen efter hon varit full. Svaret var Ja. Hans svar var att då har hon passerat en ganska grov gräns, i fel riktning.

"Såå, att vara full 14 dagar i rad är... inge vidare då?"

Tänkte jag och drömde tillbaka till Ayia beautiful Napa.

ungefär

Vi ska ta med oss ett ljus till religionen på fredag. Har redan glömt varför. Är ganska säker på att det inte var yoga vi skulle köra. Typ nå meditationsliknande kanske.
Anyway. Katja, läraren, var inte särskilt detaljerad när hon sa att vi skulle ha med oss ett ljus. Det var bara "Glöm inte att ta med er ett ljus på fredag."

Det kan du ge dig fan på att jag inte ska glömma. Jag ska leta upp det största ljuset vi har hemma, och alla andra ljusen med för den delen. Sen ska jag smälta ner allting, förutom det stora. Så ska jag stöpa och stöpa. Göra mig ett bantaljus är vad jag ska göra. Det ska bli så stort så att jag måste rulla in det i klassrummet. Det ska krävas en bengal för att tända skiten.

Och detta gör jag självklart för att jag är så förbannat lyrisk över uppgiften. Inte för att påpeka, så går det när man inte är specifik! HA!

ge mig ett S, ge mig ett L!

Tycker det är lika underbart varje gång man stöter på varningsskyltar, nya som gamla.
De två stora favoriterna står SL för.

"Dörren öppnas utåt"

"Passera spärrarna gående"

Fatta hur många som har fått dörren uppsmälld på sig av dom nya bussarna. Hur många som har drämt in i spärrarna för att dom har haft för bråttom.
Så många, så att SL bestämmer sig för att varna det svenska folket.

Tycker dom ska sattsa på en tredje.

"Om du inte är särskilt skillad på att planka. Don't! Det är inte fallet som kommer svida, utan ögonblicket du reser dig upp från marken."

Dö

Jag och mobiler är ju inte den bästa kombinationen. Igår bestämde sig mitt batterilock för att hoppa av och gömma sig. För att sen inte komma tillbaka.
Nu ligger den någonstans där inne på Softbar och smetar. Passade på när rusdrycken gjorde sitt. Då gjorde han sig fri, den jäveln.

"Ha-ha! Nu kommer hon att få gå omkring med tejp på sin fula mobil, så att den blir fulare än någonsin och världen är min!"

Igår var jag ingen snilleblix. Kul.

Sitter och läser igenom alla mina sms. Både inkorgen och utkorgen.
Börjar först flina lite smått. Ett flin som övergår till ett skratt. Skrattar riktigt ordentligt. Tar i ändå från magen, och riktgit tömmer lungorna på luft. Ett hysteriskt garv, som övergår till gråt.

Varför i helvete kan man inte spärra mobilen för sina egna påhitt?!

Lite dagen efter

Smakar bajs i käften. Dunkande huvudvärk. En törst som inte ens Nilen kan släcka. Och en del sms som jag hade kunnat banga.
Det vill säga, allt är i sin ordning...

Va tycker du om Sverige? Hurraaa! Hurraaa!

Såg några blöta danskar på plattan när jag var på väg in till stan idag. Få var dom, men lika kaxiga ändå. Ville genast ställa mig framför hela gänget och skrika "SVERIGE" klapp-klapp-klapp! Men jag hade bråttom bråttom. Skulle möta Kamilla, och hon hade redan fått vänta en stund.

När vi väl möttes upp försökta jag övertala henne att vi skulle utföra min plan tillsammans, om dom nu stod kvar.
Hennes motargument var att hon inte ville bli nedslagen. "Neeeej, neej! Det kommer vi inte bli." Sa jag samtidigt som jag tänke, hoppas fan inte att konditionen sviker om den skulle behövas.
Jag lyckades inte övertala henne. Istället ville jag i sånna fall ta ett kort på dom. För att kunna visa alla hur fula dom var. Röda, och vita. Ha! Självklart hade gänget traskat vidare när vi väl kommer fram. Helvete!
Pratar förjävligt gör dom också...

Hoppas fan att vi vinner. Kom igen nu Sverige, kom igen!

Skål

"Fan vad min mobil käkar pengar! Pratade i högst två minuter och den tog 11 spänn!"

Natasha beklagar sig över sin röda äggformade Samsung. Vilken brutal mängd pengar den slukar. Käkar.

Börjar i smyg fantisera. Föreställer mig hur hennes Samsung trycker i sig svenska riksdaler, en efter en.
I handväskan då passar han nog på. Där ligger han gömd och kan knapra i sig enkronor, femmor och tior bäst han vill. Nästan ljudlöst och strategiskt. Det är därför det hinner försvinna så förbannat mycket innan han blir påkommen.

Tack för "komplimangen"

"Vad rent och fint ni har det här, har ni haft städhjälp"

Vadå städhjälp?! Ser det ut som om jag är efterbliven eller? Här har vi inte haft någon jävla städhjälp. Hjälp dig själv ditt jävla retard.
Städtant heter det.

Tråk

Busstationer jag inte skulle vilja bo vid. Ha som mitt avhopp.
Du vet "Aa, här ska jag av", eller "Åk till station X, där bor jag".

Pungpinan.
De gamlas väg.
Rädisvägen.

- Åk till Pungpinan, så möter jag dig där.
- Åk till vart?
- Pungpinan...
- Va?!
- PUNG-PINAN!
- Det lät ju inte så skönt, haha!
- Jag vet, men kom bara för i helvet eller så kan du skita i det.

De gamlas väg. Hur party låter det? Och Rädisvägen... man vill ju inte va en rädisa precis.

en tunnelbanehistoria

Drillade i stan igår. Åkte hem precis under rusningstrafiken. I och för sig beter sig varenda äkta stockholmare som om det alltid är rusningstrafik, men nu var det det på riktigt. Tokmycket folk överallt. Till din höger och vänster, framför och bakom. Kanske till och med under dig, om det är nån stackars sate som tappat balansen. No mercy. Faller du får du skylla dig själv, klara dig bäst du vill.

Spänningen stiger som mest när tunnelbanan precis har rullat in. Den står stilla. Alla håller andan, dörrarna öppnas när som helst. Om du inte har fått en bra plats vid det här laget så kan du säga hej då till en plats i vagnen.
Alla kivas och trängs. Småputtas, så att det nästan inte märks. Man får en armbåge här och där. Det trampas lite på tårna.
Sen, sekunden då dörrarna öppnas, då jävlar bryter tumultet ut. Kaos på högsta nivå. Kärringar och gubbar som är för svaga tar till vapen och använder sina handväskor och käppar. Man hör ett "Fan" och ett "Helvete". Det är krig! Att vänta en minut på nästa transport vore ju galenskap.

Varenda kvadratcentimeter används flitigt upp. Det pressas in armar och ben överallt. Och det är här, det är här kontrasten sker! Allt tumult övergår till en tryckande tystnad. Det är stilla. Ingen kan röra en fena. Du har praktiskt taget ett fejs eller en arm vart du än vänder dig.

Det roliga är att ingen låtsas om det. Alla beter sig precis som om ingenting har hänt, som om det krig dom nyss stred i inte har existerat. Som om den där svettiga armhålan de står och sniffar i, egentligen inte finns.
Varenda människa står och försöker fixera blicken på en sak som någon annan inte redan kollar på. Du måste hitta ditt egna föremål att kolla på. Ditt egna håll.

Tycker det är lika fascinerande varje gång.

Vad säger du?

Jag ska inte ljuga för er. Står inte ut längre, inte för att frågan har kommit på tal. Men jag vet att vi alla tänker på det jämt och ständigt.
Jag är inte så tät längre. Hasar mig fram på några enkronor i veckan. Fattig, fattig, fattig. Jag är lika fattig som wasabin är under våren.

Så jag tog mig ett beslut. Jag tänkte att jag langar upp mitt kontonummer här så fixa ni resten... låter det fint?

el givo

Idag har känts som en givande dag. Utvecklande! Jag känner mig nypumpad med information som kommer att kunna hjälpa mig i framtidens trassel.

Idag har vi fått peka på länder i kartböcker.

Klippt och klistrat med grönsaksbilder i photoshop.

Till och med ätit vår lunch från plasttallrikar, med plastbestick och plastmuggar.


Det verkligen känns att jag är 18 år och har börjat i 3:an, oh-ja!

Man kan inte alltid vara på topp

Jag borde ha en riktigt stor stjärna i kanten för min insats i morse. Man måste nog vara lite mer skillad än vanligt för att lyckas med mitt drag.

Till hudra procent trodde jag att vi hade sovmorgon. Blir en smula snopen när jag varken ser Nathalies eller Kamillas vänliga ansikten på bussen. Missade dom den eller tog dom en helt annan buss? Vad händer?

Ringer, förbryllad, till Kamilla. Det läggs på. Ännu mer förbryllad. Vad gjorde hon nu som gör att hon inte kan svara, vi börjar ju faktiskt om en halvtimme.
Slänger iväg ett sms och frågar vart hon håller hus.

"I skolan, har engelska. Vart är du?"

He he, hoppsan.

Giantbarin. Jättegärna!

Skål. Skååål. Skål! Det är ett jävligt bra ord. Används för sällan, med tanke på hur bra det egentligen är.

Kompensation: Jag ska använda det hela veckan ut. Vänta ni bara.

KK

Mamma: Idag har jag bara handlat saker på K.
Jag: Va?
Mamma: Kalkon, Köttförs, Kaffe...hm... Kaviar!
Jag: Ahaa...
Mamma:....
Jag:....

Behöver jag tydliggöra hur min dag har varit idag?

Plötsligt händer det!

Herre min curry, jag vet vem jag ska gifta mig med!
Han är ful. Han är töntig. Han är bög. Men hör och häpna, han heter Ninja i efternamn.

Sara Ninja. Superbt!

Noho no, oh yes you did!

Hade inge vidare flyt idag. Vaknar två timmar för tidigt, klarvaken. Tvingar mig själv att somna om för att sedan vakna toktrött. Missar bussen för att den var en aning för tidig. Nästa buss är en aningen sen.

Under min väntan slår jag en pling till Kamilla. Kamilla svarar alltid. Jag menar a l l t i d. Det spellar ingen roll vad hon gör eller hur viktigt det är. Hon svarar.
Förutom just i morse. Jag lyssnar på ringsignal efter ringsignal, men ingen svarar. Av en anledning blev jag brutalt rädd. Nu har det hänt något tänkte jag. Överkörd! Överfallen! Svimmat! Dött! Jag börjar ring som en idiot. Och ska till sist slänga iväg ett sms. Då, då minsann ringer en sömndrucken Odelius upp.

-Amen tjeeena tjeena påre!
-Var det något viktigt du ville eller?
Jag babblar på som vanligt, för att sedan glömma bort poängen och till sist bestämma mig för att skita i poängen och prata ändå.
Kamilla avbryter så stilfullt så att det nästa inte märks. Häpnansväckande.
-Jag sa, var det något viktigt du ville eller?

BURNED!! Stod hela The 70's showen i full kör och skrek i mitt fejs.

Inte fan hade jag en tanke på att fröken kanske hade tagit en extra lång och skön sovmorgon...

Så nära, men ändå så långt borta

Har precis bäddat klart el säng. Nya lakan och hela köret.
Började faktiskt redan igår. Rev av lakanet och lät det segla genom luften. Inte många sekunder senare åkte örngotten av. Drog av påslakanet och det kändes som en befrielse.
Jäklar vilket flyt jag hade, duktig like hell var jag. Bestämde mig för något, tog tag i det och avslutade det... nästan. Jag svär jag hade tänkt göra det!
Sen kom nån sketen sak ivägen och min säng glömdes bort. Inte förens fram åt natten när jag skulle sussa söt. Bemöts jag av en tom och ledsen säng. Satans Helvetes Jävla Skit!
Inte kunde jag bädda den då heller, för mamma hade gått och lagt sig. I mammas rum ligger alla sängkläder. Hon sov för länge sen vid det laget.

Saaatans helvetes jääävla SKIT!

Jag svor en tyst stund för mig själv. Hoppade jämfota av ilska och drog mig i håret. Vilken jäkla miss! Här ska man vara duktig och göra fint för sig själv. Och så slutar det så här. Inte fan kunde jag skylla på någon heller...
Surmulet lufsade jag ner för trappen och hämtade en soffkudde och filt. Camping. På oskönt hög nivå.

Visa Hattarna! Visa Hattarna!

Som Kamilla såg på det, var detta den fulaste bild hon sett i hela sitt liv. Hon skulle aldrig ens påstå att det var hon på bilden, även om hon fick betalt för det.
Själv är jag inte helt onöjd med min insats. Tror starkt på att denna pose kommer ersätta V-tecknet och slå "tumme-och-pekfinger-mot-hakan-posen" med hästlängder.
I just know it!

God Morgon

Mamma: Du ska aldrig vara rädd för att berätta om du mår dåligt eller om det är något speciellt som har hänt...
Jag: (Oh no, nu kommer allvarssnacket!)
Mamma:...För det är mycket lättare att förlåta någon man tycker synd om.
Jag: Haha
Mamma: Nej det är sant! Hihi. Men tänk på den gången du var så bakis, det var ju endast ditt fel. Men jag tog ju hand om dig för att jag tyckte så synd om dig...

Så avslutar hon det hela med ett flin. Hennes typiska flin, som kan säga så mycket och så olika saker gång till gång. Jag gillare.

inte riktigt, men nästan

-Hej!
-Du är inte välkommen här. Gå.
-Va? Men jag tänke bara...
-Men tänk inte Hösten, gå bara! Du är för kall, för fort... jag har lixom inte ens köpt en jacka än.

Båda brusar, men c-vitamin och samarin är Inte samma sak

Minns så väl natten jag skulle sova över hos en klasskamrat. Vi var unga och dumma. Hm, vi var mycket mycket unga och jag var dum.
Som liten visste jag aldrig riktigt när jag skulle sluta äta av det goda. Om det fanns kvar, så åt jag. Om jag var proppmätt och det fanns kvar, så åt jag lite till.

Denna kväll var en sådan. Jag fick magont. Intog snabbt min position. Armarna runt magen med en besvärad grimars.
Det blev ett samtal ner till päronen och pappa skulle komma över med det där som brusar när man häller ner det i vattnet.

Jag berättade för Natalie om den underbara brustabletten. Hur god den var, att den samtidigt var bra för våra små kroppar och att den till och med fanns i olika smaker.
Jag var helt lyrisk. Lyckan pumpade runt i min kropp, ända ut i tårna. Jag kunde knappt stå, nästan hoppade omkring. Brustablett! Brustablett! Brustablett!
Klart som fan att min entusiasm smittade av på Natalie. Snart var hon lika sprallig som jag var och vi stod med våra små förväntansfulla ansikten upptryckta mot hennes köksfönster.
Snart. Snart skulle min far komma igenom häcken. Vi bodde nästan grannar.

Vad vi inte anade då. Var att jag hade brutalt fel. Mitt minne var klent och att blanda ihop saker, det var en speciallite.

I samma stund som min pappa lufsade över trädgården övertygade jag Natalie om att nu, nu skulle hon få smaka på någonting som hon aldrig hade smakat på innan. Nästan förbjudet.
För att i nästa sekund blicka ner på det sketna lilla vita fyrkantiga papperspaket som pappa langade fram på deras köksbord.
Vad fan var det här. Fult var det också. Inte var det mina C-vitamintabletter. Det var... Samarin! Kalla kårar kröp längst ryggraden bara jag hörde namnet. Samariiin.

Mitt nederlag var stort och det sved i min stolthet. Kunde knappt se Natalie i ögonen när jag erkände mitt felsteg. Vi skulle inte få smaka någon bumbidryck ikväll.
Jag tvingade i mig det beska giftet och kunde endast drömma om min eftertraktade, fruktsmakande, bubbeldricka.... som dessutom gjorde susen för kroppen.

Dagens -värmande- kommentar

Dropped by Mamma (tillägnad Moi):

"Det är så unikt att du är hemma en lördag, utan att vara bakis... och då sitter du bara vid datan..."

"Foppaskjortan"

Har du inte riktigt fått nog av Foppaskorna, så kan du börja suckta efter Foppaskjortan.
Nej nej mina bumbibjörnar här drivs det inte, jag är fullt seriös. Det har skapats en hel del - skjortor, t-shirts och tröjor - men Pforce har ännu inte bestämt sig för om man ska sälja plastskjortan i Sverige.

Hur som haver har jag redan plockat fram sågen. Allt som har att göra med den där förbannade skon, kommer jag att för alltid hata. Hata. Hata. Hata.