Drillade i stan igår. Åkte hem precis under rusningstrafiken. I och för sig beter sig varenda äkta stockholmare som om det alltid är rusningstrafik, men nu var det det på riktigt. Tokmycket folk överallt. Till din höger och vänster, framför och bakom. Kanske till och med under dig, om det är nån stackars sate som tappat balansen. No mercy. Faller du får du skylla dig själv, klara dig bäst du vill.
Spänningen stiger som mest när tunnelbanan precis har rullat in. Den står stilla. Alla håller andan, dörrarna öppnas när som helst. Om du inte har fått en bra plats vid det här laget så kan du säga hej då till en plats i vagnen.
Alla kivas och trängs. Småputtas, så att det nästan inte märks. Man får en armbåge här och där. Det trampas lite på tårna.
Sen, sekunden då dörrarna öppnas, då jävlar bryter tumultet ut. Kaos på högsta nivå. Kärringar och gubbar som är för svaga tar till vapen och använder sina handväskor och käppar. Man hör ett "Fan" och ett "Helvete". Det är krig! Att vänta en minut på nästa transport vore ju galenskap.
Varenda kvadratcentimeter används flitigt upp. Det pressas in armar och ben överallt. Och det är här, det är här kontrasten sker! Allt tumult övergår till en tryckande tystnad. Det är stilla. Ingen kan röra en fena. Du har praktiskt taget ett fejs eller en arm vart du än vänder dig.
Det roliga är att ingen låtsas om det. Alla beter sig precis som om ingenting har hänt, som om det krig dom nyss stred i inte har existerat. Som om den där svettiga armhålan de står och sniffar i, egentligen inte finns.
Varenda människa står och försöker fixera blicken på en sak som någon annan inte redan kollar på. Du måste hitta ditt egna föremål att kolla på. Ditt egna håll.
Tycker det är lika fascinerande varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar