en vardagshistoria

Sitter och smetar järnet hemma. Varvar TV:n med datorn.
Lillasyster är också hemma, igår blev det sent så för hennes del bjuds det på hemmakväll. Hon har spenderat de senaste timmarna i vardagsrummet med att måla, jag framför datorn. Vi har alltså befunnit oss i samma rum utan avbrott i kusligt många timmar, jämfört mot normala fall.
Jag tittar upp på henne.

Ida: Vad är det?
Jag: Ne inget.

Tio minter senare.

Ida: Vad är det?
Jag skakar på huvudet.

En stund senare tittat jag upp från datorn för att tänka. Sveper med blicken över rummet och fastnar med den på Ida.

Ida: Va är det??
Jag: Nej ingenting.

Detta upprepades säkert tre gånger till under dessa timmar. Tillslut var jag tvungen och fråga varför hon frågade mig vad det var så fort jag kollade på henne.
Hennes svar var kanske inte min första gissning. Hon tyckte att det kändes obehagligt, läskigt.
What!?

Borde jag känna en känsla av att jag kanske måste mjuka upp min blick?