Eva fucking Funck

Just nu pågår nomineringen av årets kvinnliga programledare. Bland annat är Eva Funck en av dom du kan rösta på.

Ahh, Eva Funck... en av mina stora idoler när jag var liten. Hon och Björne var ett jäkla bra team.
Minns första gången jag träffade henne. Har i och för sig bara träffat henne en gång. Eller ja, mamma minns och mamma har berättat.

Jag var liten liten liten. Hade sett henne på TV många många gånger.
Jag och mamma skulle titta på en teater. En dockteater. Evas händer spelade dockorna. Det hade efterblivna jag ingen aning om. Dockorna rörde på sig, dockorna pratade, dockorna levde! Alltså, jag visste inte ens att hon skulle vara där.
På något vis hamnade mamma i en konversation med Eva när det roliga hade nått sitt slut.
Med häpen min och stora ögon hade jag kollat på henne och nästan viskat fram:

"Finns du på riktigt...?"

Toktant

Idag gav jag vika för min "sjukdom". Ja, för jag är ju inte sjuk på riktigt. Att vara sjuk, det är för veklingar. Det blev i alla fall en sväng förbi minipålsterhuset.
Var ett jäkla bra tag sen jag var där, kunde faktiskt inte minnas sist jag gjorde mitt besök. Drog in ett djup andetag (började sen tokhosta) för att understryka min stolthet för mig själv, där jag hasade iväg till bussen.

När jag väl är inne känns Ältas lilla mottagning så stor och okänd. Har jag hamnat rätt? Hur gör jag? Vart ska jag? Som sagt det var inte igår nej.
Lyckades virra mig fram till receptionen. Hon skötte snacket. Jag nickade. Läkaren kom på en gång, behövde inte ens sätta mig ner och vänta. Sweet.

Och nu måste jag bara säga FLUMM! FLUMMIGASTE läkartant jag någonsin råkat på. Först och främst såg tanten... Gunilla? Jo jag tror hon hette Gunilla, vi kallar henne för Gunnis.
Gunnis hade vissa detaljer som gjorde en fröjd för ögat. Mitt öga. Fjunit hår som spretade lite hej vilt. Ett päronformat ansikte med små ögon. Men minileken på ögonen tog hon dock igen! Hon bar nämligen glasögon som förstorade upp dom en aning, men inte mer.

Hon invigde konversationen med "Ja, du är ju inte här så ofta direkt ser jag", samtidigt som hon knappade på datorn. "Näh precis", nästan skrockade fram mina ord. Sträckte på mig, lutade mig tillbaka, la upp det ena benet på det andra och riktigt sög på den meningen. "...inte här så ofta..."
Tillbaka till verkligheten. Hon frågade hur jag mådde. Jag förklarade. Hon frågade om jag hade någon feber. Jag satt tyst. Upprepade dumt "feber?". Satan, visste att jag hade glömt något.
Hon log glatt och reste sig upp samtidigt som hon sa att då börjar vi med att kolla om du har feber eller inte.
Självklart tror jag att hon var på väg för att hämta febermätaren. Jag håller precis på att luta mig tillbaka i tron om att det skulle ta sin lilla tid att hitta denna manick, då tanten tar tag i mitt huvud och sätter sin panna mot min.
Där sitter jag. Och stirrar på en cyklop (om man kollar sig själv i spegel riktigt riktigt nära, så ser man bara ett öga) med ett stort leende. Och fjunigt hår.
Hjälp! Jag har hamnat hos en galning och det finns ingenting jag kan göra nu. Hon har redan feta försprånget, eftersom hennes händer vilar runt mitt huvud. Fan Fan Fan! Tänkte jag.

"Panna mot panna fungerar alltid bäst! Du hade ingen feber"

Va? Aha, febern. Juste. Heh. Jag log endast ett krystat leende tillbaka.
Sen var det dags för att ta prover. Bomullstuss i munnen, mmh. Hon ber mig att hoppa upp denna sak som liknar en bår, för att hon skulle nå så mycket bättre då. Den var i och för sig max 5 cm högre än stolen, men galningen fick som hon ville.
Men hon vet inte om att jag skrynklade till pappret med flit, hah!
Där sitter jag och dinglar med benen och hann börja tänka på annat.

"Vad lätt du var att ta på"

Va i hel.. "Ursäkta?" frågar jag denne brett leende fjuntant. "Ja på de flesta andra brukar kräkreflexerna sätta igång på en gång". Jaha ja, juste. Bomullstussen, självklart.

Jag fick i alla fall mitt jäkla penicillin och pilade där i från. Kom genast överens med mig själv att läkarbesök är ingenting jag saknat under alla dessa år.

Upgrade You

Jag tror att Beyoncé Knowles tror att hon är en hund i sin nya musikvideo... Sitta i bagageluckan och bära allt i munnen och ha sig... Jag lovar.

Fortfarande sjuk. Tråkiga saker blir roliga.

Idag är det städardagen. Torsdag. Fast inte för mig. Utan för Maria, pappas städare. En spanjorska som knappt pratar någon svenska. Eller så påstår hon bara att hon inte kan svenska för att slippa känna sig pressad till att prata och vara trevlig och ha sig. Ett jäkla smart drag i sånna fall. Det passar mig utmärkt hur som helst, för jag är inte tillräckligt morgonvänlig för att byta ord med främlingar.

Hur som haver. Igår fick jag för mig att jag var sugen och viking nog för att äta två ägg. Det var jag inte. Insåg det självklart när allt var klart och jag skulle börja skala fanskapet. Magen ville inte ha ägg.
Leavar köket och glömmer att lägga undan äggen. För att sedan traska in i köket i morse och beskåda denna manöver.

Maria visste nog inte riktigt vad hon skulle göra av dessa två små ägg och bestämde sig för att lägga dom på... brödrosten. Den nya förvaringen! Vet du inte riktigt vad du ska göra av dina prylar, lägg dom på brödrosten.

Min dag är gjord, haha.

Mc Edgar...världens ocoolaste hundnamn

Skadeglädje. Att skratta åt någon annans skada eller misslyckanden. Ahh, finfina grejer.
Jag behöver inte ens bevittna händelsen, även om det är mycket roligare, utan det räcker med att jag hör vad som händer för att det ska dra i mina mungipor.

Idag bjöd min hund på en lungluftning. Det är så att det spelar ingen roll hur obråttom han har, han ska hur som helst spjuta upp för trappen med värsta farten. Alltid. Sen när han väl kommer upp kan han stå och fundera i en 10 minuter på vad han egentligen ska göra.
Anyway. Idag skulle han köra samma gamla visa, men något gick fel! Jag sitter med ryggen vänd åt trappan och hör endast hanns fyra små tassar smattra upp.

tripp-trapp-tripp-trapp-tri-PANG! (det där PANG ska beskriva fyra tassar och en kropp, en hund, som drasat ihop mitt i ett trappsteg. Och sedan fyra tassar som snabbt som attan försöker komma på plats igen)... följt av en oerhört kort tystnad.. för att åter igen tripp trappa sig upp igen.

Aa sen glömde jag säga att jag legat hemma sjuk idag och fann det hela väldigt roande.

My very own master spy

Jag träffade på en avlyssnar här om dagen. Han trodde att han var osynlig. Han trodde han kunde smyga och att han var kung på det. Men det var han inte. Han vet inte om, att jag vet om, att han vet om vad mitt mobilsamtal handlade om.

Slår min kära stjärt ner på bänken och påbörjar mitt väntande på bussen. Kastar en snabb blick på min bänkpartner, ser att det är en kille och hör att han lyssnar på musik.
Men inser inte då att jag har att göra med en avlyssnar, kanske till och med en spion. Vem vet. Det kanske är hans största dröm, och har sakta men säkert börjat sin alldeles egna spion utbildning.

Det hela hände när min mobil ringer. Jag tar upp den, trycker på svaraknappen, sätter den mot örat och kirrar snacket. Men jag märker inte att grabben låg två sekunder efter mig på att fiska upp sin iPod och med en smygande men stadig rörelse trycka på pausknappen.
Samtalet blir kort. När jag lägger på så märker jag hur min omgivning blivigt ett snäpp tystare. Jag sneglar på Mr. Secret Agents iPod och hinner precis vittna den pausade displayen innan han playar den igen.
Det fattades bara att han stillsam skulle resa sig upp samtidigt som han tog på sig solbrillorna, för att sedan hoppa rakt ut i vägen och med nöd och näppe landa baktill på en förbisusande motorcykel.
Precis så skulle han nog ha gjort.

Efterlysning

Någon smart person som vet vad "Nasdrovje" betyder?

Dumma jag som bara pratar svenska, har skrivit vart enda inlägg på svenska och så får man en kommentar på ett helt främmande... språk? Antar att det är det.

Dagens kommentar

Dagens kommentar knep vår lärare i civilrätt. Från början inte en helt älskad lärare från min sida, men hon var generös med betygen. Så vi kom ganska bra överens.
Idag bestämmde jag mig för att jag nog gillar henne i alla fall.

"Göra två flugor på smällen"

The conversation went like this

(Jag, Fanny och Johanna)

Fotograf: Ah ok, är alla med da?
Fanny och Johanna: Jaa för fan, ta nu vi är helt galna!
Fotograf: Men hon i vitt da?
Johanna: Äej, hon är alltid sådär! Helt lost ibland. Lite fucked up duvet.
Fanny: Aah, skit i henne fan. Ta bildjäveln nu, vi är ju helt taggade.
Kameran: Klick!
Fanny och Johanna: Ahh grymmaste bilden!
Fotograf: Amen vi testar en till va?
Fanny och Johanna: Ja kör på bara, vi flippar gärnet här! Sara var beredd nu!
Jag:
Johanna: Sara?!
Jag:
Kamera: Klick!
Fanny: Äej, vi drar och dansar istället..
Johanna: Aa, hon vaknar nog snart.

Stryk ska han ha!

Låg och sov i morse. Hade planerat att göra det i minst två timmar till, men närvaron av en idiot var för stor. Den lixom förstörde min sömnsrytm (är det ens ett ord?) och jag slog upp ögonen. Vem annars om inte min käre far skådar mitt öga. Det var för ansträngande att slå upp båda.
Det går en halv sekund och sen är jag förbannad. Hatar att bli väckt. Speciellt av en idiot, ännu mer speciellt av en idiotisk anledning.

"Har du alvedonen här inne?"

Va i helv... Nej det är klart som fan att jag inte har alvedonen här inne! Fast jag hade ju faktiskt tänkt ta in den i mitt rum innan jag gick och la mig. Tänkte att det var ju lite dumt att den skulle ligga i medicinskåpet, vid alla andra tabletter och mediciner.
Jag brölade till svar ett irriterat "Mehh nää" och han försvann illa kvickt.
Idioter, jag säger då det...

Idioti med stort I

Idioter finns det överallt. Du vet inte när, hur eller vart dom kan dyka upp. Men rätt som det är kan en jäkel komma i din väg. I ditt synfällt. Du måste ägna några sekunder av ditt liv till honom eller henne. Bara för att konstatera att det är en Idiot du sitter och kollar på. Kanske till och med har du slösat bort några meningar eller kommentarer.

Du ångrar dig. Men det finns ingenting du kan göra. Även fast dom är Idioter så tycks dom alltid överleva, och föröka sig.
Det enda du kan trösta dig med är att du kanske inte behöver stöta på denne Idiot igen och att det förhoppningsvis dröjer bra länge innan du träffar på nästa.

Den turen har inte jag.
Av någon jävligt rolig anledning sitter en av mina familjemedlemmar och klämmer på den titeln.
Det blir en aning svårare att undvika idiotins sötma då. Bor i samma hus, vi ingår i samma familj. Det vill säga att jag stöter på en Idiot varje dag. Lyssnar på Idiotiska meningar varje dag. Måste ibland svara på Idiotiska frågor. I vissa fall måste jag även konfrontera Idioten.
Vilket inte är någon höjdare. Idioter förstår ju inte att dom är Idioter.

Tänk på det nästa gång du stöter på en. Att den där Sara, hon har en jäkel runt sig nästan hela tiden. Så så jävla synd är det inte om dig.

Skål och god natt.

Igår blev det Sobert

Det går visst att vara för full. Fick uppleva det igår. Allt gick visserligen bra, men det hade vart roligt att komma ihåg hur roligt man hade. Och inte få någon snabb uppdate dagen efter.

Tydligen har man:

-Dansat på bordet.
-Gått förbi vakten och råstirrat på honom med en attiyd som "Yeah both of us know I'm to fucking ball", för att sedan langa iväg peace tecknet i fejjan på han.
-Brutalflippat på dansgolvet. Hade jag hoppat några minuter till hade jag nog gjort ett hål i golvet.
-Trott att en vakt skulle försvinna om jag bara inte kollade på honom. Det man inte ser finns ju faktiskt inte. Nästan.

Och lite andra fina saker som jag inte riktigt vill dela med mig av. En dräggfylla levererades i alla fall. Varsågod.

Jag är inte inte dålig, bara mindre bra..

Gick förbi en uteservering igår. Som vanlig sitter det alltid någon där som är lite fullare än vad den borde vara. Äh, vem försöker jag lura. För full kan man inte vara. Han var bara lite för dum.

Det satt två pöjkar vid bordet brevid som vänligt småkaxade med varandra så där som pojkar gör. Det här geniet på 40+ börjar konversera med grabbsen som knappt lyssnar, men geniet tycktes inte bry sig om det.
The story goes like this.

"Jag vet en jätterolig lek som vi lekte när vi var små.. Ena sätter upp armbågen och den andre får slå så hårt den vill med knytnäven... Fast jag kan ju säga att den med knytnäven förlorar. Så kör inte den leken."

Jag ska också börja föreslå lekar och idér till folk och sen avslöja den hemliga biten, för att sen berätta att dom nog inte borde fullfölja kalaset i alla fall.

I say nöööthing

Jag har kommit på mig själv med att vara lite trotsig på sista tiden. Till exempel i Ayia Napa, när Grabbarna Grus Jocke ber mig och Kamilla att peka ut en person som han skulle ha sex med den kvällen. Millson börjar speja och spana in brud efter brud.
Jag pekade genast ut en lagom ful och rund kille. Jag var tvungen, han sa ju faktiskt person. Jag var helt enkelt tvungen.
Kamilla skrattar. Jag skrattar. Jocke är sur.

Eller som senast idag. Vi hade vår allra första bildlektion idag. Kursen gav mig ungfär det här intrycket: Hur många lektioner kan jag skolka utan att få ett ig?
Anyway. Hon ville att vi skulle ha det lite roligt och leka lite lekar. I mitt huvud ekar det ett stort "Nej!".
Jag trodde ju att vi skulle bli tvungna och drilla med en massa namnlekar. Typ slänga runt en boll och säga "Jag heter Sara, vad heter du?".
Så var inte planen. På något vis lyckades hon hitta på en ännu tråkigare "lek". Är fortfarande farsinerad över hur hon lyckades, fattar inte. Vi skulle på ett A3 papper rita en figur. Och pappret skulle delas in i olika stora sektioner, så att när man ritat sin figur skulle man klippa av hatten, ansiktet, kroppen, benen och fötterna. Hela bilder blir alltså till remsor. Finfina remsor som man ska byta med sin kära klasskamrat och sen sitta och fnissa åt dom roliga figurerna som bildas.

Jag visste genast vad jag ville rita. En vandrande pinne! Awesome, ett sträck med lite ben. Jag brukar sällan fråga om lov, jag vete fan varför jag gjorde det idag. Ville väl försökra mig om att jag inte gjorde fel, så att jag inte behövde göra om skiten en gång till. Dumt.
Så jag frågar om det måste vara en människa. Svaret var Ja.
Sitter sur i flera minuter och har ingen aning om vad jag ska rita. Den här "leken" sög. Ritar till sist en sur ninja. Kikar sen på Kamillas papper och ser att hon har ritat en väldigt osynlig figur. Hennes fantasi flödade inte precis. Kamilla lyckades pracka på mig sin uppgift i utbyte mot att hon kunde färglägga min ninja.

Efter att ha hört läraren uppmana alla elever om att det måste vara en människa, men att den jätte gärna får vara utklädd på något roligt vis. Bestämmer jag mig hämdlystet för att rita ingen mindre än självaste Barbapappa. Jag visste mycket väl att jag inte skulle komma undan med min förklaring att man kan inte klä ut sig till Barbapappa utan att sätta på sig en Barabapappadräkt.
Men jag var tvungen. Jag kunde inte låta bli. Ja, jag är helt enkelt jävligt crazy av mig. Helt tokig.
Frågan är nu bara om jag ska ta mig i kragen eller fortsätta löpa amok...

The victory is mine

Har äntligen rett ut trasselhelvetet! Än en gång går jag ut segrande ur en strid. Det vill säga allt i sin ordning.

Fast Alex har väl inte riktigt förlorat. Har fortfarande varken hittat eller fått ut flätan... Fan!

Uppdatering

Jag har fortfarande inte fått ut tovan, den så kallade dreadlocken. Jag är djup deprimerad.

Åtgärd: Det blir till att ha uppsatt i mogon.

Förvånad över att jag ens blev förvånad

Satt vid datan och pilla på tangenterna igår. Var precis nästan klar när jag känner en ett år yngre hand smälla till mitt hår. Sådär så att det nästan flyger runt ett varv.
Det var min lillebror. Jag ignorerar. Han bitchslapar mitt hår igen. Jag ignorerar. Han ger mina njurar lite uppmärksamhet. Jag ignorerar. Och plötsligt... plötsligt så händer det! Min lillebror börjar försiktigt och varsamt pilla mig i håret. Allt han behövde var att få visa sin manlighet en stund innan.
Jag spann som katten, hade ingen aning om vad han gjorde. Brydde mig inte heller, för skönt like hell var det.
Var egentligen klar på datan för länge sen. Men satt och verkade busy och låtsades som om min carebox var helt tom.
Missade två bussar på rad. Hade ju egentligen bråttom. Men det försökte jag glömma. När jag känner att han nästan är klar med flätan, stänger jag ner allting. Jag tar tag i en minimalt liten hårsamlig, på sisådär 7 stycken hårstrån. Konversationen goes like this.

Jag: Säg inte att det här är en fläta?!
Alex: Okej (Mycket glad)
Jag: Är det en fläta??
Alex: Japp!
Jag: Faaaaan.

Jag tar ner min hand och på nervägen känner jag något brutalt tovigt.

Jag: Och vad fan är det här då??
Alex: En dreadlock! (Mycket nöjd)
Jag: Den är ju kladdig jöh! Vad har du haft i?! Bäst för dig att det är wax!
Alex: Mm, jag har faktiskt ingen aning.
Jag: Alex!
Alex: Ja, det är wax... Fan vad bra den blev. (Fortfarande helt nöjd)

Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta. Hann i alla fall inte bestämma mig, för jag var tvungen att rusa iväg till bussen. Hade ju bråttom vare sig jag hade en risig frilla eller inte.

Så där gick jag. Med en enda dreadlock i håret, och luktade kille.

Tillbakablick

Träffade Kamilla von Prilla dagen innan jag drog min kos till Turkland med stort T. Turistjägarnas land med ett ännu större T.
När vi sågs var jag ganska deppig. Jag menar jag skulle iväg på en semester jag inte ens ville åka på längre, med familjen, till ett lökigt land, när jag precis kommit hem från Ayia beutiful Napa.
För att tydliggöra hur ogärna jag ville åka, så sköt jag upp packningen tills det var bara någon timme innan sleepytime. Till slut tog min vän Natasha saken i egna händer och packade åt mig. Tack. Annars hade det slutat med att jag åkt iväg med noll packning. Tror inte att jag ljuger faktiskt.

Anyway, under vår konversation spottade jag ur mig "Fan vad förbannad jag kommer bli om jag dör på den här resan, dö på en resa jag inte ens vill åka på. Kul."
Vi luftade lungorna lite. Sa adjö. Och jag grät en tår i min ensamhet, eller jag försökte i alla fall.

Vi snabbspolar fram och många timmar senare sitter jag on tha flygplan. Har lyssnat på min musik i alla fall i två timmar och börjar få lite ont i örat. Stänger av musiken och tar en paus. Och bara sitter, i två minuter. Underbart roligt hade jag.
När jag hör ett välkänt "Pling", min blick glider upp mot taket och skådar "Bältet-på-skylten" lysa.
Mitt önsketänkande undrade om det redan var dags för landning, men mitt förnuft överröstade den tanken och samtidigt lämnade piloten ett gulligt meddelande, "Vi befinner oss i ett mindre oväder just nu, och som ni kanske märker så är det lite skumpigt." Planet rycker till. "Jag vill därför att ni sitter ner på era platser".
Hell no, skriker jag tyst inombords. Jag ska inte dö på den här reasan.
Sedan fortsatte han med att det förväntades vara över om cirka 10 minuter och att flygpersonalen kan fortsätta servera. Jag antog att situationen var ganska lugn.
Planet fortsätter att hoppa och ha sig och jag får en orolig blick av en orolig lillasyster. Blicken sa ungfär så här "Säg att allt är bra, annars så dödar jag dig".
Jag skakade på huvudet och mimade att det var ingen fara. Det går några sketna minuter innan jag känner att hon sitter och kollar på mig. Jag tar ut musiken ur öronen och höjer på ögonbrynen. "Sara, det blixtrar där utanför".
Egentligen ville jag bara brista ut i ett Vahh! Men det skulle ju spräcka hela min jag-är-lugn-allt-är-bra attityd. Det bästa jag lyckades prestera var ett aaah-haa, följt av att jag vände mig om och bad en stilla bön till mig själv.

Men den stora upplevelsen var ändå när vi landade. Sekunderna innan vi skulle landa vart jag lagom road av påmindelsen att snart skulle händer klappa och munnar tjoa. Jag var inte det minsat humör på detta.
Istället var det en ensam jävel som apploderade och tjoade. En. Helt ensam. No back up.
Skadeglädjen inom mig tog nästan död på mig själv och allt kändes genast lite bättre.

I'm Backeliback!

Äntligen! Då var man tillbaka i Sverige, igen. Har aldrig varit gladare över att få sätta min fot i detta kalla och gråa land.
Har kramat om mina kuddar, pussat på sängen och virat in mig i täcket. Njöt för fulla muggar, i flera minuter. Efter en välbehövlig tupplur tyckte jag att det var dags för en sväng in på el data. Förutom att el data inte ville langa internet, så gick det hyfsat bra. I och för sig så var min enda anledning med den hela ansträngningen att komma ut på internet. Så det var ju åt helvete.
Detta helvete pågick i två dagar. Kul.
Detta helvete kommer att pågå i ännu fler dagar. För vi har tydligen inget internet hos mamma. KUL.
Jag sitter hos pappa nu, vart så desperat att jag tog mig ner hit. Och det kommar antagligen inte bli den sista gången. KUUL!!

Turkland

Jamen då drar man iväg till Turkay om några timmar. Skönt, kanske ni tänker. Opepp, tänker jag. Skulle helst vilja skrika "Hell to the NO!", springa och gömma mig under min säng och hoppas på att ingen hittar mig.
Men jag skippar det. Står ut. Biter ihop. Och sväljer smärtan. En äkta viking.

So long mina vänner. Nu är det jag som är suckern...

Hell to the No

Människor är svin. Vi har alltid varit och vi kommer alltid att förbli svin. Det ligger i vår natur. Men även om du har denna vackra stämpel, så ska du passa dig jävligt noga. För lever du upp till ditt ryckte, och beter dig som ett äkta...svin. Jag menar, sitter stämpeln ändå där. Då kan du ju lika gärna svina på. Men nej nej, gör inte det. För då kommer det att viskas och pratas, pekas och stirras. För människor är svin, och det ligger i vår natur att bete oss som svin, mot andra, som inte är lika normala som oss själva.

Så för guds skull, lev inte upp till det namn du blivit tilldelad. Det vore ju förbannat dumt...

ett litet fyllebidrag till min blogg, dagbok, äh nånting...

Nere i Ayia fucking Napa. Fucka urrr! Let's Fucka ur! Ikväll ska vi fuckaaaa! Som varenda idiotjävel sa där nere.
I alla beautiful way, stötte jag på världens, årets, dagens, kvällens, minuternas och äckligaste timmarnas gnällspik.
Tänk dig en genomrak-drama-queen-brud... som måsta ha all, ALL, uppmärksamhet. Till varje pris. Det spelar ingen roll om priset var en möglig bajskorv. Hon skulle ha den.
Asiaten, tror hon kom från Kjiiiina. Hon måste ha kommit från Kina. Mina ögon ljuger aldrig. Hon hade i alla fall fått ett glassplitter i foten. Jag hade fått ett liknande två gånger innan. Kamilla hade fått det två gånger innan. Ingen av oss gnällde. Efter två minuters kämpande och man märker att man inte får ut helvetet, låter man den sitta kvar och håller käft.
Den här bruden höll inte käft. Hon lyckades halta och gnälla i 48 år. Det enda jag ville göra var att skalla henne och lagom snällt fråga "Nu gör det inte lika ont i foten va?", men jag lät bli.

Det jag vill komma fram till är att nu kom jag på vad hon hette. Hon hette Lisa. Men det jag även kom på ikväll, var hennes fullständiga namn. Lisa Jing-Whine-al-day-long-wong. Så hette hon... eller så borde hon lätt ha hetat. Hundra spänn på det.

Tack för mig, och god natt för ingenting (?)

fröken fräsch

"Jag kände för något riktigt fult, så jag tog på mig det här"

Kackerlackskrigarknugen.

Jag är mycket mycket besviken på mig själv. Har glömt att nämna en väldigt minnesvärd eller mer äcklig historia från Napa. Kanske kan vara så att jag förträngde den. Men en medalj det borde jag fan ha.
The storey goes like this. Jag, Kamilla och Johanna har precis trallat in från vår första utekväll i Ayia beautiful Napa. Jag befinner mig inne på toaletten och gör mig redo för att slumra sött. När jag hör ett förvånansvärt lugnt "Sara, det är en kackerlacka här".
Jag stormar in i vårt sovrum för att Kamilla inte ska hinna gripas av panik, och jag får panik. Kackerfuckinglackan hade en storlek av en hamster! Och den bara satt där på väggen och trodde att den var kung över vår AC. Så den fläcktade sig, ni skulle ha sett.
Jag kollar på Kamilla och ser att hon fortfarande inte har panik, jag börjar bli rädd. Varför flippar hon inte. Varför har hon inte fått en hjärtattack och varför är jag halft döende?

Det här var mitt första möte med en kackerlacka och det var fan inte det vackraste. Jag visste hur visan skulle bli tvungen att spelas. Jag visste att det skulle bli jag som skulle få ta bort den där brutalt fula saken, jag är trots allt sällskapets man. Men istället för att ta mig i kragen drog jag ut på det hela för att se om någon annan ville kirra biffen. Ingen kirrade biffen.
Så jag började att söka efter ett dugligt vapen att döda the little bastard med. Helst skulle det vara en två meter lång pinne med en stor blyklump längst ut på ett kilo, med en diameter på minst 20 cm. Jag hittade en bok. Vår fylledagbok. Jag tvekade bra länge, men nöden har ingen lag.

Efter att ha lagt boken i en påse, dragit två djupa andetag och sen jävlar svingade jag till. Blickarna jag fick efter mitt sving gick inte att beskriva. Johanna fattade ingenting och Kamillas ögon sa ungefär så här: Men ditt jävla miffo, kackerlackan sitter på en helt annan vägg!
Jag förklarade situationen genast med att jag var ju självklart tvungen att testa så att mitt vapen fungerar. Jag har bara en chans på mig.
Ojoj vad jag blev hånad och skrattad åt. Otacksamma jävlar, dom borde ha dyrkat mig i denna sitts dom satt i. Det var endast med min hjälp dom skulle bli kvitt kackerlackan.
Men även jag blev tvungen att lufta mina lungor en stund. Har faktiskt aldrig känt mig töntigare än vad jag gjorde då. Efter en flinpaus. Back to business.

Herre min curry vad jag slog till. Äcklet ramlar ner på stengolvet med ett högt klick och springer runt i cirklar, skadad. Boyah!
Jag glider stolt in i köket och tänker kirra en kopp att lägga över den besegrade. Men hejdar mig snabbt. Vi måste kunna hålla koll på den. Jag väljer en askkopp som är genomskinlig. Sedan fortsatte jag med det jag så viktigt höll på med inne i el badrum. Efter några sketna minuter hör jag ett: "Neeeeij, den har smitit!!"
Amen för i helvete tänkte jag, det kan ju inte vara sant. Det var det. Den befann sig 20 cm ifrån askkoppen. Jag uppmanar Johanna fort att fånga den. Hon misslyckas brutalt och nu var äcklet helt uppjagad och kutade omkring. Efter en stunds krigande lyckades hon fånga den.
Nyfikna som vi var. Vart vi tvungna att se hur i hela friden den tog sig ut. Jag menar, djuret var stort som ett hus och hålen var små små små.
Askkoppen låg nu på och vi stod redo att bevittna det hela. Jag stod och funderade på vad för muterad kackerlacka vi hade att göra med. Förväntade mig lixom att den skulle slita upp hela askkoppen likt Herkules och slänga den över sig. Men det gjorde den inte. På något vidrigt sätt kom den bara ut.

Hur som helst hela visan avslutades med vinglas, papper och nerslängning från balkongen. Jag vann, men han förlorade inte riktigt. Han lever fortfarande. Den jäveln...

Fylledagboken

Vi hade då med oss något så finurligt som en fylledagbok. En bok vi skulle skriva i när vi var lite druckna. Det var min idée. En kanonidée tyckte jag. En tanke som sedan visade sig inte vara så igenomtänkt. Antingen var man för full när man kom hem och orkade inte sätta sig med en bokjävel och lalla med, eller så hade det gått så lång tid att man var nykter när man släpa sig innanför dörren och ville bara däcka i sängen. Eller så tokglömde man det bara.

Men med en viss ansträngning lyckades vårt crew få ner några rader. Tänkte bjussa på några. Enjoy it!

Utdrag ur tha Fylledagbok:

Kvällens lärdom:
Rör aldrig, och då menar jag aldrig, cyprioternas koner. Dom är typ heliga, eller brutalt heliga. Jag ska nog vara tacksam för att jag inte fick spö.
Tjarå!!

Alla har en mamma eller pappa i sin grupp. Det har inte vi. Vi är alla barn... Det är därför det går som det går. Haha!

Våra grannar mittemot är bögar och Sari vill veta vad dom gör.

Alla jävla rum har ju samma tavlor. Vad är grejen med det?
Snålt, tycker jag. Man känner sig lixom inte speciell...

-Kan vi inte kasta in en mandel?
-Haha ja!
-Men nej, dom kommer lacka.
-Men nej, vi måste våga lite!
-Haha
-Jag skulle fan lacka om jag fick en mandel på mig.
-Nej, jag skulle bli skitglad... Åh, en mandel lixom.

(Jag skrev ner en konversation som ägde rum på vår balkong)

Smirnoff och Barcardi är underskattat. Varför har man inte druckit det 24-7 förut!?!
... Det är Grabbarnas också.
Tjarå!
Heeeijdåå! Heijdå!

eeey lovely lovely!!

Mina vänner. Måste ta mig friheten att få presentera en mycket stor man som gjort ett väldigt gott inrtyck hos mig. Kommer aldrig glömma honom.

Han svassade omkring på stranden varje dag och sålde sina looovely juices. Det tog inte lång tid innan man hörd "Eeey looovely juices for sexy ladies!" när man lagt sig på stranden. Ibland hörde man bara "Eeey lovely lovely!". Det var lika fint det med.

I'm Back!

Då var man tillbaka i Sverige igen...fan va kul... Två veckor senare och man är hemkommen sliten, lagom full med blåmärken och småsår, mindre leverskador, en misslyckad solbränna och en mobil lättare. Men ändå har hemlandet aldrig känts blekare.
Ayia Napa det var grejer det. Men jag tror att man måste vara ganska ball för att få åka dit såå, ta dig en dubbeltänkare om du funderar på att kirra resan.
Vissa hade ju då inte gjort det nej, man stötte på en del irriterande as. Annars var det en totalt värd resa. Bangar inte på en reprisa!

För att sammanfatta våra 14 dagar:

1. På flygplatsen stöter jag på ett välkänt ansikte. Herrn som städade undan min godispåse på Konsum för ett tag sen. Han av alla personer glider vi förbi och jag blir först häpen men sen genast en smula på min vakt och tryckte mina saker tätt mot kroppen. Han skulle inte få lyckas överraska mig igen.

2. När vi får vår mat på flygplanet blir det lite frukostliknande och det bjuds bland annat på en yoghurt. Precis när den ska öppnas skrattar Kamilla till och pekar på fliken där det står "Öppnas ifrån dig". Jag garvar och tänker på alla stackars satar som måste ha bidragit till att man tillslut skriver ut en varning på yoghurten. För att en sekund senare öppna min äckliga lilla lingonyoghurt rakt emot mig. Som man inte skulle göra. Vet inte vad jag tänkte på dära, antagligen inte alls. Och Jag fick uppleva det man hade varnat för på den lilla fliken. Yoghurtstänk över hela moi! Tack.

3. För att understryka hur förbannat sliten jag är så vill jag bara säga att av våra 14 dagar i Cypern gick vi ut alla 14 kvällar. Jag har vart konstant full i två veckor. Det känns. Och det är väl ungefär förens här och nu jag känner hur jag börjar bli nykter igen efter hemkomsten i fredags.

4. Maten har flitigt varvats med Mc Donalds, Burgerking, Pizza och Pizzahut. Mm.. Jag spyr på den maten just nu. Jag gjorde det för 12 dagar sen också, men då hade jag inte mycket till val.

5. Jag, Bengan och Anton skapade vår egna lilla Fight Club och körde en varsin omgång mot varandra. Eller rättare sagt, jag var förbannad och Anton ställde upp. Vi slogs. Bengan vart taggad. Sen slogs jag och Bengan. Det var förbannat kul och det var förbannat skönt efteråt. Jag var inte arg sen.

6. Jag, Johanna och Hedda virrade bort oss och ska försöka hitta hem. Nånstans på vägen hittar jag en kon. Det kliade så i min fingrar och jag kunde inte låta bli. Den följde med oss bra många hundra meter. Många klagomål fick jag, från cyprioterna antar jag. Men ingenting bet på mig. Den här skulle med mig hem och visas upp för Kamilla. Efter ett tag behövde Hedda köpa Cola. Vi stannar till och jag lägger ner konen för ett slag. När jag kollar upp står den biffigaste anabolapumpade dörrvakten fem meter bort och tokstirrar på mig. Jag trodde att min tid var inne och skulle precis göra mig redo för att dö. Så när vi skulle fortsätta vidare tyckte jag att konen låg så fint där den låg att det inte riktigt var så nödvändigt att ta upp den igen.

7. Lärt mig att med fulla engelsmän spelar det ingen roll om du säger att du inte gillar dom och att dom borde dra där ifrån och följa med sina andra kompisar. De fattar ändå inte vad du vill få sagt och sitter kvar i 5 minuter till.

8. En viss fröken Odelius tappade bort våran rumsnyckel. Det blev bara till att punga ut 10 pund för extranyckeln och sedan 25 pund för att byta lås nästa dag. Men i grevens tid hittade våra förfestgrannar nyckeln innan allt sattes i verk.

Nej nu får det vara nog. Orkar inte babbla mer. Dom som var där och upplevde det vet om hur sjukt kul det var, för er andra... synd.

Hare fett med curry!