Precis innan sleepytime

Jag: By the way mamma jag ska till Ayia Napa i sommar, igen.

Mamma: Näehh...!

Jag: joooh heh

Mamma:......

Jag:......

en jävel till skojare

Hur många tror att den här bilden inte är manipulerad?

Jag tänkte väl det.

Rolig kille, rooolig kille.

I skitcentrum finns det ännu skitigare affärer

Älta Centrum, ha! Det måste vara den fulaste lögn jag någonsin hört. Att Ältas lilla skräphydda som är förstärkt med lite cement och plåt kan kallas för ett centrum, man kan ju tro att Pinocchio har varit i farten. Affärer flyttar ut kort efter att dom flyttat in, ja jag förstår att dom inte överlever i detta centrum utan konsumenter. De enda besökarna är människor utan mat och a-lagarna.
Älta Centrum, en av Sveriges första centrum, jadu det märks. Nej vet ni vad, jag hatar Älta Centrum.


I Ältas lilla lekstuga ligger ett bibliotek. Dit ringde jag nyss och frågade om jag kunde få skriva ut ett papper och om jag ägde två rikstaler lovade tanten att jag fick ta mig friheten.
Väl där får jag frågan vad jag ska skriva ut. Mitt svar blir hotmail.

"Jamen det funkar inte alltid förstår du, datorerna brukar spärra allt som kommer från hotmail."

Jaha nemen säger du det? Gud vad förträffligt att du ville säga det nu istället för i telefonen, det blir ju som lite mysigare när jag får chansen att höra det face to face. KÄRRINGIDIOTJÄVEL!
Chansen att jag har sparat mitt privata på min mail är väl ändå ganska stor, eller? Folk är så dumma. Jag hatar att behöva komma i kontakt med dumt folk.

Hem klampar jag värre än bockarna brus, svänger med armarna så kraftigt att de pendlar från vänster till höger vänster till höger istället för att dingla längst med sidorna. Muttrar och har mig samtidigt som jag tänker "Nej nu jävlar har dom skitigt i det blå skåpet, det här tänker jag skriva upp! Med en gång!"

Dagens fråga

Jag tänkte en tanke idag, och kom fram till att jag inte är lika nyfiken och frågvis som jag borde vara. Eller nyfiken är jag och frågor kan jag ställa, men den där biten när man tar sig i kragen och ser till att man får svar på det du undrar, det är där jag faller.
Alla möjligheter till kunskap bara glider förbi mig. Det här funkar inte. Jag måste sluta falla, med omedelbar verkan.

Se här.

Ni vet dessa gula plastkapslar inuti kinderäggen, dom kan man göra små bomber av. Med hjälp av lite potatismjöl, vatten och en stunds skakning så skjuter dom iväg.

Undra hur ont det gör att få en sådan på sig?

Det ska jag ta reda på i morgon min vänner. Let the adventure begin!

När jag inte förstår blir jag icke kladh

Systra mi, om hon bara vill så kan den människan göra mig skogstokig. Lika tokig som en hel skog tillsammans.
Ska beskriva ett litet scenario för någon dag sedan.

Hon duschar, hon har duschat klart, hon kollar lite på tv, hon raffsar runt där uppe och hon gör lite allt möjligt.
Nu är det min tur. Jag duschar, blir klar och ska nu fullfölja ritualen på toaletten där upp med body lotion och hela köret. Jag går upp för trappan, långsamt långsamt, ser till att göra mig hörd. Varför? För att om Ida inte hunnit göra det som jag är på väg för att göra vill jag ge henne en chans att hinna göra det, hon duschade ju ändå före mig. Väntar, lyssnar. Kusten är klar.
Jag går in och låser ungefär precis, där!

"Men Sara du kan ju inte låsa!"

Vaf.. Hur i hela världen kunde detta hända? Jag som förvarande henne så bra. Jag förklarar att jag mycket väl kan låsa in mig för jag har duschat, jag ska smörja in mig, jag ska vara naken. Jag har rätten på min sida.
Hon säger att hon bara ska in och hämta en grej. Jag låser upp och hon hämtar sin grej - lotionet. Det blir ett raballder och jag klargör att jag är älsdt och att jag har rätt med den är undertonen "är-du-dum-i-hela-huvudet-och-plus-att-jag-är-starkare-än-dig."
Segern är min och dörren åter låst. Det går en sisådär 1½ sekund innan hon knackar, knack-knack-knack-KNACK!

"Sara var inte där inne så himla länge nu!"

Det var jag inte heller. Gjorde mig snabbt klar för att hon skulle slippa ruttna i sin torra hud.

Jag: Det är ledigt nu Ida!
Ida:....................................

Hittar henne nere i soffan framför tv:n.

Jag: Du kan gå in nu.
Ida: mmh

Ida går in kanske en kvart senare.
Längre in på kvällen sitter vi och kollar på tv tillsammans och det blir paus. Ida ber mig att ropa när det börjar igen och går sin väg.

Jag: Ida det har börjaaat!!
Ida:......................................
Jag: Ida?!?
Ida:......................................
Jag: Ida ska du se eller inte!!
Ida: Neej!

VA?! Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va? Va?
Sa jag att jag inte förstod någonting? För det gör jag tamefan inte.

Ingen rubrik

Jag tror bestämt att jag har sett en tvättäkta idiot, det måste det ha varit. Han hade fucking shorts på sig. Shorts! Nu? Det är vinter!


SHORTS?!

What a fucking result!

Första gången jag fick höra min egna röst inspelad var en traumatisk upplevelse. Att på dagen efter få ifyllt vad som egentligen hände känns ännu värre. Men att själv få bevittna det inspelat är kanske bland det oskönaste jag gjort. Att veta att du har varit full och se dig själv full är två brutalt skilda ting.

Analys
Personlighet: Lite smått förändrad (väldigt oskönt)
Reaktionsförmåga: Inte på topp för fem öre. Lite dummare och lite segare. (förståeligt och det kan jag stå för)
Röst: Rätt snygg, och vad hände med uttalandet? Divig slash någonting, kan inte sätta fingret på det. (jag gillar det inte, men jag står för det)

Återgärd: Minska på alkoholintaget nästa gång.

När hissen inte riktigt går ända upp

Lillebror för väldigt många år sedan. Sisådär årgång lågstadiet.

"Philip säger att han ska byta skola för att han blir mobbad. Men vadå mobbad?? Vi som inte ens pratar med han..!"

En kall medelsvensson

Drog en sväng förbi Sickla igår och avslutade hela rundan med en snickers, yes jag slog på stort. Började genast mumsa i mig den samtidigt som jag killar ut. Utanför står en hemlös och säljer Situation Stockholm. Tycker att det är så sorgligt synd om dom hemlösa och finner alltid denna situation lika jobbig, så jag väljar att inte låtsas se honom.

Gubbe: Köp en bara idag...
Jag ler.
Gubbe: Du bara äter massa choklad istället och blir tjock i magen.
Jag går.
Gubbe: Jag bara skoja!!
Jag har gått.

Berg-och dalbana

Berg:
Lördagen startade bra med god mat och efterrätt. Gott sällskap och mycket skratt, plus en strippa på det.



Vi drog oss in till stan och under bussfärden försökte jag övertala ett gäng punkare, rockare, emos, dittan eller dattan, att sjung små grodorna med oss.



Kille: Små grodorna? Haha neeej... Vi sjunger nåt annat!
Jag: Nåt annat? Vad ska vi sjunga da?

Killen sätter på sin lilla lilla bandspelare han har med sig och jag står och lyssnar och lyssnar. Inser att det vi lyssnar på inte tänkte bjuda på en låttext utan bara massa ljud och rassel.

Jag: Meh, det där kan man ju inte sjung till!
Killen kollar ner på sin spelare väntar en stund och säger: Va.. Nej kanske inte.


Dal:
Sen börjar kvällens roligheter dra sig mot sitt slut. Vi ska vidare från Claras till The Vibe, vakten som två av mina vänner känner är lack. Tydligen väldigt lack. Jag är den förste som räcker fram legget och hinner knappt blinka innan han frågar "Hur mycket har du druckit da?"
Jag som har hört historier om den här herrn innan visste precis vad han gick för: dum idiot/ kanske farlig idiot. Så jag ville ge ett så ärligt svar som möjligt istället för att bara dra till med någonting som den vanliga Sara Andersson hade gjort och börjar räkna mina öl. Hann inte långt innan han bestämmer sig för att jag inte får komma in.

I efterhand fick jag veta att han hade tänkt släppa in mig, han ville bara visa för alla vem som bestämde. En såndära cool kille ni vet, som man ser upp till för att han är ballast i stan. Man blir så impad av hans maktbegär så att man nästan faller omkull. Idiot.

Jag drar vidare med glassplitter i foten och en död mobil.

Får reda på att en nära väns pojkvän har blivit knivhuggen fyra gånger varav två var livshotande skador.

Inser på morgonen att jag hade kunnat slippa dom två sista ölen.


...Med andra ord, kvällen hade kunnat sluta bättre.

Kan inte riktigt sätta fingret på det

Idag har det varit en ovanligt bra skoldag. Vet inte riktig vad det var som gjorde det, men jag fylldes bara av den där känslan att så här borde varje dag i skolan se ut.

Sovmorgon. Åker till skolan. Inser att vi inte har några lektioner. Åker hem. Äter. Vilar.

This is for you Nattie

Dagen till ära så är det Nathalies födelsedag, grattis grattis min vän, och det är inte många timmar kvar tills vi alla bjudna festsugna samlas för att börja äta, dricka, sjunga, festa, skratta, skrika och gapa.
Nathalie snålade inte precis med inbjudningarna, det kommer komma 30 middagsgäster, och jag tror att det kommer bli ruskigt bra. Ruskigt bra!


Sen väntar vi bara på att Fanny ska fyllerieårie sen är järngänget slutet, jabidubie!

Vad ska du bli när du blir stor? Bäst.

Vi var på Sacomässan igår. Jag, Kamilla och Nathalie. Då tänkte jag "Jaaaanujävlar! Här ska peppas, nu kanske jag kommer på vad jag vill bli eller blir taggad på att hitta nånting jag skulle kunna gilla! Taggaa!"

När vi väl var där ledsnade jag efter mitt första andetag. Det slutade med att jag svassade efter Kamilla och Nathalie och tog dom kataloger som dom tog. Och en halvtimme efter det orkade jag inte ens förmå mig att ta några kataloger alls. Bra där, skön där... bra där.

Men jag var inte ledsen för det! Kom hem med påsen full av pennor, tandborstar, godis, mandariner och äpplen. Allt som var gratis åkte ner. Gratis är gott, mycket gott. Så det var rena rama himlen för mig i en hel timme och en kvart.

Tjuvlyssning on tha buss

Kille 1: Jag ska ha spanska prov i morgon.... Ska du ha franska prov?
Kille 2: Nej.
Kille 1: Ska du ha franska prov?
Kille 2: Neej.
Kille 1: Skaaa du ha fraaanska prrrov??
Kille 2: Men NEJ sa jag!
Kille 1: Aha, trodde du sa va..
Kille 2: Fan så börjar du sjunga och skit
Kille 1: Ja men jag vet att du hatar det, så jag gör det när jag vill att du ska lyssna.
Kille 2 slår grabbigt till Kille 1

Inser nu att det här inte alls var lika roligt som jag upplevde det på bussen. Dessa ögonblick är sorgligare än vad man tror. Mycket sorgligare.

onsdag som i onsadag

Eftersom jag typ är mer taggad tills på lördag än vad Nathalie själv är tänkte jag att det här måste styras upp. Kom till slut på den magnifika idéen att klippa ut siffror och sätta upp på hennes skåp för att räkna ner till dagen med stort D.

Kamilla McPrilla ringer precis när jag färglagt och skrivit klar mitt lilla meddelande på baksidan av siffran.

Mil: Vad gör du?
Jag: emh, heh, har gjort en 5:a.
Mil: Va?
Jag: Jag ska klippa ut siffror och räkna ner till Nattas födelsedag.
Mil: Va! Nej fan vad läskigt jag tänkte också att vi kunde göra det!
Jag: Äej!
Mil: Jo!
Jag: Äej!
Mil: Jo!
Jag: Äej!
Mil: MEN JO!
Jag: Ok.

Sen berättade jag den här hisnande historian för min lillebror idag, för han hade varit med om något liknande.
Fast egentligen gick det ju till så här, typ Timon och Pumba, sa Alex.

Du (jag): Kamilla jag har kommit på värsta bra ideen. Vi klipper ut siffror och sätter på Nathalies skåp och räknar ner tills på lördag.
Kamilla: Njaej...... Men du, jag vet! Vi klipper ut siffror och sätter upp på Nathalies skåp och räknar ner till hennes födelsedag!
Du (jag): JAAA!!

Björn Gustavsson - en person jag skulle kunna buga för

FKB FKB FKB!

Det är inte långt kvar tills vår Nathalie fyller 18 underbara år och självklart ska det firas med ett tjobrakarkalas på lördag. Är taggare än tagg och kan knappt bärga mig. Studsar omkring och ger ifrån mig konstiga ljud likt en seriefigur. Känner på mig att det kommer att bli en riktigt bra kväll, i äkta FKB style. Mitt huvud kommer sprängas om inte tiden vill gå fortare!

Studentmössan - stundens allvar

Jag har ju alldeles glömt bort att avslöja vad som komma skall stå inbroderat på min studentmössa.

I stundens allvar när det var dags för klass SJ3 att skicka in sin beställning satt elev efter elev och fnulade, vissa lite mer osäkra än andra. Det här var ju ändå en stor dag, kanske skulle bli en av deras största dagar i sina livhistorier, mössan måste vara perfekt, seriös, ambitiösavslöjande, värdig att brodera in släcktnamnet i! Visserligen kommer det att vara en dag i FKB-anda, men mössan ska vara obefläckad in i den minsta detalj.

Där stod jag mitt i tumultet, alldeles lugn, jag hade redan bestämt mig. När det blev min tur tänkte jag, nu kör jag. Så körde jag.

Sara ¤ Aspackad

Inte ens i stundens hetta kan jag vara seriös, livets allvarligheter rår nog inte på mig. Den ska inte heller ha en massa krims krams på; Diamantmössan, uppsalamotivet, Sara ¤ Aspackad. Clean och ärlig. Obefläckad på mitt egna lilla vis. Helt enkelt Sara Andersson, in i den minsta detalj.

Min dag

Vaknar.
Inser att jag har vaknat. Fan.
Överväger att köra på en sovmorgon.
Jag kör.
Sätter mig ner för att äta frukost.
Inser att jag mår illa, magen vill inte ha besök. Fan.
Kommer försent.
Min arbetsledare ringer och jag trordet är en helt annan person och låter brutalus el otrevligus.
Helvete.
Skolans återstående timmar går lika segt som sirap.
Suck.
Skolans prov och annat plugg gör sig påmint.
Efter dessa ångestfyllda minuter dyker andra trevliga tankar upp.
Kommer hem.
Ser att det bröd som jag speciellt inhandlat bara för att se hur det smakar är nästan helt slut.
Var jag sugen på bröd till mellis? Nej.
Men blir så illa tvungen, det är min sista chans för att se hurvida lingongrovan med äppelsmak är godkänd eller inte.
Slinter med smörkniven och trycker in smöret i magen.
Smörfläck uppstår.
Det blir en tyst minut med slutna ögon och knytna nävar.


Det här är ett exemplariskt exempel på en trist och uberseg dag. Imba.

Tjaaaa

Efter att äntligen samlat mod till att göra i ordning en tugga för att testa om den skulle kunna gå ner, kläcker pappa ur sig:

"Det här skulle ju kunna vara precis en sån maträtt som dem serverar på ditt jobb, Sara."

Åh fan, det säger du!? Jag har ju inte bara vart där i sex timmar idag. Satan i gatan vad kul att du påminde mig. Tack, tack, tacka fan!

En restauranghistoria

Du borde sätta dig ner, och ramla inte omkull nu, men jag, Sara "lat-det-löser-sig-sen" Andersson har kirrat sig ett jobb. Efter en sisådär 2 ½ års ursäktande av "När jag har skrivit mitt CV då jävlar" eller "Idag ska jag skriva mitt CV det första jag gör när jag kommer hem".

Hur gick det? Jo tack visst gick det bra eftersom de vill ha mig där i fortsättningen, men om jag sammanfattar mig så här: efter att ha arbetet i en restaurang, kommer jag ha väldigt svårt för att sätta mig ner och äta i en. Tolka det precis hur du vill, men jag säger bara fiifaan.

Vad har vi haft för trevliga kunder idag da? En riktig skojare sa när han beställde en månadsöl "fast kan jag inte få den färskare", sa jag att han sa det varje gång han beställde en? Nej, men det gjorde han. En jävel till komiker.
Fast hellre dessa misslyckade skämtare än surkärringar och gubbjävlar.

Fick in ett sällskap på tre personer, antagligen mamma, pappa och deras vuxne son.
Har du någonsin fått känna på känslan att någon klär av dig med blicken? Om du byter ut kläderna till kroppsdelar så fånger du ungefär precis den känslan jag fick när deras son kollade på mig. Många mysiga ögonblick. Varje gång jag kollade upp, bak eller åt sidan, vem mötte min blick om inte Mr. Styckmördare.

Nej nu måste jag gå och sätta mig och stirra på middagsmaten, aptiten är rätt låg.

MUMS!

En gång för länge sedan fick Sara Fjärthine Andersson en tjobrakaridé hurvida hon skulle underhålla sig själv under familjeresan till självaste Turkland. Förutom att messa upp varje bild hennes far tog, skulle hon testa gränserna och dra i varje snöre. Det började i incheckningskön på Arlanda.

Pappa:....
Alex:....
Ida:....
Ungen:.....
Jag: Jag ska nog tatuera mig i Turkiet.

Alex och Ida lyfter blicken.

Pappa:.... (!!!!!)
Jag: Ett äpple......med en fjäril på...
Pappa: Ska du verkligen?
Jag: Som säger mums....
Pappa: ????!!!
Jag: I pannan.
Pappa:...Va! En djup, mycket djup tystnad. Jag nästan snubblade över den fasten jag stod stilla.

Detta driv följde med under hela resan. Vid ett tillfälle trodde pappa att jag var så seriös med att göra i alla fall någon slags tatuering så att han erbjöd med en suckande röst "Aah, här har du ju en tattoostudio, om du nu vill göra...."


Hela fucking grejen är att min lillasyster har pushat igenom att deras klasströjors tryck ska bestå av en fjäril, som sitter på ett äpple... och säger mums.
Jag fick veta det idag, och jag är rördare än rörd! Jag är stolt. Stolt är vad jag är!

Skål Ida, tamefan skål på dig!

Mr. White

Igår kom snön.
Idag flydde svanarna.
Jag tror bestämt att vintern har kommit,
och den är här för att stanna.
Burr.

Partytricket

Jag har hittat the partytrick! Vad behöver jag säga? Ni kan ju se själva, det är fantastisk!

Så fort glöden i varje konversation dör framöver, kommer jag att trycka ihop hela ansiktet och dränka näsan i läppen.

Snacka om att de andra kommer att bli impade eller vad!

Pyllebylle

Strök runt vid Apotekets trakter idag, och fick bevittna en "si-så-där" konversation. En konversation som du helst vill slippa som personalare, eller kanske över huvudtaget med en främling, men som utomstående finns det inga som helst problem med att låta öronen lyssna.

En mamma med sitt barn ska betal för inplockade varor och har dessutom frågor om dittan och dattan. Hon stod där redan innan jag kom och misstänkte att hon stått där ett bra tag.
Vårat Apotek är hur minimalt i sin storlek som helst, den rymmer kanske en tre personer på sin höjd och det är sällan mer än två personer där inne. Men ändå, ÄNDÅ, envisas dom jävlarna med att ha kvar nummerlapparna.

Så där står jag med min fula lapp i handen och väntar på att någon av de två idioterna i dem enda två kassorna ska bli klara.
Plötsligt hör jag hur den här mamman frågar sin sjuttioelfte fråga.

Mamman: Men den blir inte pyllebylle da?
Kassörska:...Förlåt?
Mamman: Aa det är jag.. som har lite konstigt svenska. Pyllebylle betyder för liten.
Kassörska:....

Va? Va?! VA!? I vilken värld betyder pyllebylle för liten, undrar jag. "Lite dålig svenska" jo jag tackar, det där var inte ens ett dåligt uttal av ett språk, grammatisk fel eller vice versa, det var för fan ett eget påhittat ord.

Jag säger då det.

Vafan! Är du inte riktigt klok!?

"Om du vill göra det lättare för dig själv kan du föreslå att hon tar cykel."

Det var meningen som skulle introducera mig till mitt alldeles egna lilla minihelvete. Med lågt blodsocker förvandlas det allra enklaste väldigt lätt till det allra svåraste.
Jag skulle hämta minstingen från dagis, dessutom behövdes det handlas eftersom jag inte nöjde mig med endast vatten till middag. Planen blev så här: hämta ungen, plocka upp cykeln på tillbaka vägen och styra vår kos till Konsums skogar. För ville jag göra det lätt för mig skulle jag ju lyckas få henne att vilja cykla. Det passade mig alldels uteliutmärkt eftersom jag vill gå fort, fort, fort då värmen har svikit Sveriges invånare.

Jag: Jag har tänkt att vi ska gå och handla på en gång tillsammans, det blir väl kul? (skiter i att vänta på svar) Vill du cykla i såna fall? Håller tummarna.
Ungen: JAAAAAA!!

Yes suckaah, tänkte jag. Men väl på tillbakavägen då the picking up of the bicycle ska sättas i verk, inser jag att denna gula cykel med stödhjul inte är gul. Den är rosa utan stödhjul, med en pinne som man ska hålla i. Crap.

Jag: Men ska vi inte gå da istället?
Ungen: Men jaaag vill cyykla!
Jag: m'k.............

Hjälmen krånglar

Jag: Men kom igen, vi går. Det blir lättare.
Ungen: Men jag VILL cykla
Jag: (ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHH!!! VARFÖR!?) Ok.

Två och en sjättedels sekund efter att jag har sagt "Up, up and away" och minstingen "Va?" inser jag att hon och jag inte riktigt är överens om vad cykla innebär. Det blev mer att jag krampaktigt höll i pinnhelvetet för att inte cykelhelvetet skulle välta, och hon sitter och vilar sina fötter mot pedalerna samtidigt som hon kungligt blickar ut över utsikten.

Var min insats uppskattad? Nej, svar nej. "Sluta tippa cykeln!" fick jag istället höra, om och om och om igen.

Och ungefär preciiis där, och med där menar jag halvvägs, inser jag att om jag har mina händer fulla med ett handtag, vart i fåglarna ska jag hålla kassen då? Jag kan ju inte gärna veva upp den på hennes styre, det skulle resultera i en sönderutsliten påse med hål i och matvaror längs vägen som om vi vore självaste Hans och Greta. Kul att vara Hans och Greta.
Det är lika långt hem som till affären. Jag behövde inte tänka länge, min lathet tog över. Jag tänkte inte gå tillbaka!

Efter att ha skippat 90% av inköpslistan återvänder vi med tre matvaror som utan problem kunde hängas över hennes styre. Efter åtskilliga 13 minuter och flertalet tillsägningar om att det var dags att fullborda sin önskning och börja cykla, vilket endast resulterade i samma fart som parisehjulet, mina förväntningar låg ungefär på nivån av en hamster och dess hjul, så var vi äntligen hemma.

Med flåsen i halsen ställer jag undan cykeln, hör hur ungen pustar ut i ett "Puhh!" precis som om hon har ansträngt sig, konstaterar jag att det här var den dummaste idén jag någonsin blivit tilldelad, på länge i alla fall. Och pappa kommer, sanna mina ord, få sota för det här.

Konspiration och ett osammanhängande utdrag ur min onsdagsvardag

Jag bakar sällan, eller jag bakar snarare aldrig. Den lusten dog för många år sedan. Varje gång lilla Natasha tjoar ur sig "Men kan vi inte baka nånting da?", hon älskar att baka, suckar och pustar jag. Är jag riktigt samarbetsvillig kan jag föreslå att hon bakar, jag väntar framför tv:n och sen så äter vi tillsammans. Det tycker jag är en bra deal. Jag kan inte riktigt förstå vart hon ser det tråkiga i det.

Men missförstå mig inte, jag är inte dålig på att baka. Jag kan baka, har bara tröttnat på det. Tills för någon dag sen, lusten för att baka chockade mig så kraftigt att jag nästan ramlade omkull. Efter att ha samlat mig satte jag igång och inom kort var tiden inne för att skåda mitt mästerverk. Allt var fint, förutom att mitt mästerverk inte var något mästerverk, det var ett skitverk. Nästan precis allt var som det inte fick vara. Så det var inte så fint trots allt.

Vad fan hände här, tänkte jag. Det är då inte jag som inte kan baka, det är klart som korvspad att det är fel på varorna eller ugnen. För jag kan baka.
Ibland väcks en sjuklig tävlingsinstinkt... eller mer en stolthet kanske, hurry som curry! Jag kunde i alla fall inte låta mig bli ägd av en kaka, AV EN KAKA!

Idag var det dags för hämnd. Efter att ha inhandlat ägg, mjöl, florsocker och margarin står jag hemma och glor på mina varor på köksbänken. Va i hel... Har jag glömt äggen?? Jag kan inte ha glömt äggen! Jag har säkert lagt in dom i kylen (öppnar kylen), nej det hade jag inte. Jag har säkert glömt dom i påsen (kollar i påsen), nej det hade jag inte. (Öppnar kylen igen) Fan! Jag kan inte ha glömt äggen i affären! Kan jag?

Efter ett samtal till Konsum fick jag det bekräftat att det hade jag visst det. Jag tänkte det är nog bara för att du har feber Sara, då kan man nog bli lite vimsig. Ja, så måste det vara. För inte glömmer jag ett par ägg på banden rakt under ögonen på mig som jag just betalt för, åh nej.
Jag förklarade att jag verkligen inte hade tid att komma och hämta dom nu, jag orkade helt enkelt inte gå tillbaka, Mr. Konsum-Dude sa bara "Men då lägger jag undan dom åt dig då Sara" och så var saken ur vägen.

Några timmar senare var jag på väg. Mitt uppe i att irritera mig över kassörskan att det var helt klart hennes fel att jag glömde äggen, avbröt en tanke mig. Vad skulle jag säga? "Ja hej, jag har lagt undan ett par ägg under namnet Sara."
Sen tänkte jag, jo men varför inte. Det är trots allt roligt att driva med folk, låt dom tro på fullaste allvar att jag går och lägger undan matvaror som om det vore en klädaffär.

Men självklart satt det en fd. klasskamrat som man inte har sätt på evigheters evigheter, som man aldrig någonsin har pratat med och allra minst skämtat med. Det hade funkat på en främling. Men inte på henne. Komma här och förstöra mitt skämt. Ja men då var den här dagen nerdragen på en normalnivå, den kunde ha blivit en rolig en. Men icke! Tack, tack för ingenting. Kundernas varor försöker hon sno också! Konspiration, det luktar konspiration. Få kunderna att betala för varor som de sedan inte får med sig hem.

It hurts the most when I'm sober

Skulle trixa fram lite krubb i köket tidigare idag, radion är på och allt är fint. Plötsligt smög sig en otrevlig tanke på som påminde mig om den kommande fredagen. Det är fest, ett 20-årsfirande som grädden på moset, och det kommer mest troligt bli ett hejdundrande kalas.. och jag har valt att inte gå. Jag skulle ju kunna gå och slita ut mig i samma andetag som jag börjar bli bättre och i praktiskt taget kan kalla mig frisk. Men jag tog ett vuxet beslut och avstår. Börjar nu vela fram och tillbaka och kan inte riktigt se om jag gör rätt eller fel.

Först tänker jag "HELVETE!" sen tänker jag "Men Sara, är det så farligt om du missar en fest (ljuger jag för mig själv, har ju varit sjuk i två evigheter, har missat ett jävla massa festande)" Så var allting bra och paniken rann sakta av mig. I samma veva kommer någon ny låt med någon Cascada och jag kunde inte tro mina öron. Sjöng hon "It hurts the most when I'm sober"!?

Vad är det jag hör? Vad är det som händer? Hon kan ju inte ha sjungit.. snälla säg att det är det hon sjunger! Eller håller jag på att tappa greppet bara för att jag varit utan och förbjuden ifrån någon sketen underbar alkohol i flera långa perioder!? Ska jag börja bli orolig, ska jag bli orolig över att jag reagerar på det här sättet?
Låt mig va!!

en rätt okall dag

För övrigt var det kallt, förbannat kallt idag. Det gick varken att prata, skratta eller gå. Gick gjorde jag i och för sig, men gick jag snyggt? Svar nej.
Hade jag eller någon annan på någe vis haft om kull mig hade jag fallit handlöst, landat raklång med ansiktet mot marken. Sen hade jag inte kunnat resa mig upp utan få ligga kvar där. Så kallt var det ute, så stel var jag.

...jag är så tacksam för att jag inte snubblade idag.

Måndag morgon

Jag har faktiskt ställt klockan hela lovet för att inte sova bort dagarna. Nu hade jag i och för sig ingenting att hinna upp till eller se fram emot på kvällarna, satt ju hemma för lite rehab, men i alla fall. Sen att jag inte gick upp på en gång utan låg och drog mig i ungefär två timmar är en annan femma, jag ställde i alla fall klockan och jag kände mig i alla fall duktig.
Sen när det är söndag kväll och det vankas måndag morgon, vad gör jag då? Jo då av alla dagar glömmer jag att ställa klockan. Jag försover mig a little bit. Jag har sovmorgon men lyckas försova mig ändå, man måste ändå ha lite skills för att lyckas med det.
Anyway, pappa kommer in och frågar frågan:

"Har du försovit dig?"

Jag som tror att han väcker mig på min sköna sovmorgon vrålar likt Gandalf himself:

"NEEEEJ JAAG HAR SOOOVMORGOOON ! !"

En jäkla bra stund senare vaknar jag, lika förvånad som alltid när man vaknar utan att alarmet ringer i örat. Kollar på mobilen och ser att klockan är alldeles för mycket. Hoppsansa. Dessutom var jag inte ensam när jag vaknade. Hörde smattret från ett tangentbord nere i källaren, pappa skulle jobba hemma. Fan. Smygandes for jag runt och likt en tyst liten mus lämnade jag huset. Mission completed.

Hard work work!

Som jag sagt innan så får min hårt arbetande vän Natasha träffa på en hel del.. intressanta karaktärer tack vare sitt yrke. Apoteket is the place to be för hennes del, logiskt eller inte? Jag vet inte. Tvivlar i och för sig på att alla galningar får hämta sina mediciner själva på Apoteket, men ändå.

Det finns en söt liten tank som pratar väldigt mycket. Hon bryr sig inte ett skvatt om du lyssnar eller inte. Hon bekymrar sig inte heller för att kön växer likt ogräs så fort det är hennes tur att betala. Natasha skulle kunna kila iväg för att köpa kudde och täcke, bädda upp på disken framför henne och lägga sig sovandes och snarkandes rakt under snoken på henne. Hon skulle fortsätta prata.

Avslutningsvis rabblar hon upp samma mening om och om igen ett antal gånger innan hon slutligen bestämmer sig för att fly sin kos.

Alla problem går att lösa, bra och mindre bra

Igår var det onsdag, lillördag. En ursäkt till att kunna partajsa loss mitt i veckan, en jäkla bra ursäkt vill jag säga. Även om ursäkten lyder "För att det är lillördag", "Amen för att vi har döööpt dagen till lillördag, pucko."
Men nu är det så att hur mycket helg, lillördag eller fest det än är så är jag fortfarande sjuk. Den enda fest jag kan säga hej till är kalaset med min streptokocker, sittandes i soffan framför tv:n.
Därför har jag kommit på en lösning till mitt lilla problem. Jag korsförhör Kamilla på detaljer dagen efter om vad som har hänt, vilka som var med, vilka de stötte på, vem sa vad och så vidare. Det har Kamilla lärt sig vid det här laget, hon till och med ringde upp självmant och langade fram detaljerna utan att jag hann fråga idag. På så sätt kan jag låtsas att jag var med.

Kan redan nu se framför mig hur måndag morgon kommer arta sig. Packet börjar snickelisnacka om hur roligt dom haft det på lovet. Speciellt fredag, lördag, onsdag, fredag och lördag.

Jag: Haha aah, som när jag gjorde det där ni vet!
Packet: Va?
Jag: Ahh som när jag sa det där, innan vi drog vidare.
Packet: Men Sara du var ju inte ens med. Vad snackar du om?
Jag: Men vänta ni bara på när jag blir frisk! För då jävlar ska jag vara med! Jag ska vara med så mycket så att det bara ryker om det!
Packet: Ah, det låter jätte bra Sara.
Jag:...
Packet: (Fortsätter att prata om roligheterna)