Vafan! Är du inte riktigt klok!?

"Om du vill göra det lättare för dig själv kan du föreslå att hon tar cykel."

Det var meningen som skulle introducera mig till mitt alldeles egna lilla minihelvete. Med lågt blodsocker förvandlas det allra enklaste väldigt lätt till det allra svåraste.
Jag skulle hämta minstingen från dagis, dessutom behövdes det handlas eftersom jag inte nöjde mig med endast vatten till middag. Planen blev så här: hämta ungen, plocka upp cykeln på tillbaka vägen och styra vår kos till Konsums skogar. För ville jag göra det lätt för mig skulle jag ju lyckas få henne att vilja cykla. Det passade mig alldels uteliutmärkt eftersom jag vill gå fort, fort, fort då värmen har svikit Sveriges invånare.

Jag: Jag har tänkt att vi ska gå och handla på en gång tillsammans, det blir väl kul? (skiter i att vänta på svar) Vill du cykla i såna fall? Håller tummarna.
Ungen: JAAAAAA!!

Yes suckaah, tänkte jag. Men väl på tillbakavägen då the picking up of the bicycle ska sättas i verk, inser jag att denna gula cykel med stödhjul inte är gul. Den är rosa utan stödhjul, med en pinne som man ska hålla i. Crap.

Jag: Men ska vi inte gå da istället?
Ungen: Men jaaag vill cyykla!
Jag: m'k.............

Hjälmen krånglar

Jag: Men kom igen, vi går. Det blir lättare.
Ungen: Men jag VILL cykla
Jag: (ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHH!!! VARFÖR!?) Ok.

Två och en sjättedels sekund efter att jag har sagt "Up, up and away" och minstingen "Va?" inser jag att hon och jag inte riktigt är överens om vad cykla innebär. Det blev mer att jag krampaktigt höll i pinnhelvetet för att inte cykelhelvetet skulle välta, och hon sitter och vilar sina fötter mot pedalerna samtidigt som hon kungligt blickar ut över utsikten.

Var min insats uppskattad? Nej, svar nej. "Sluta tippa cykeln!" fick jag istället höra, om och om och om igen.

Och ungefär preciiis där, och med där menar jag halvvägs, inser jag att om jag har mina händer fulla med ett handtag, vart i fåglarna ska jag hålla kassen då? Jag kan ju inte gärna veva upp den på hennes styre, det skulle resultera i en sönderutsliten påse med hål i och matvaror längs vägen som om vi vore självaste Hans och Greta. Kul att vara Hans och Greta.
Det är lika långt hem som till affären. Jag behövde inte tänka länge, min lathet tog över. Jag tänkte inte gå tillbaka!

Efter att ha skippat 90% av inköpslistan återvänder vi med tre matvaror som utan problem kunde hängas över hennes styre. Efter åtskilliga 13 minuter och flertalet tillsägningar om att det var dags att fullborda sin önskning och börja cykla, vilket endast resulterade i samma fart som parisehjulet, mina förväntningar låg ungefär på nivån av en hamster och dess hjul, så var vi äntligen hemma.

Med flåsen i halsen ställer jag undan cykeln, hör hur ungen pustar ut i ett "Puhh!" precis som om hon har ansträngt sig, konstaterar jag att det här var den dummaste idén jag någonsin blivit tilldelad, på länge i alla fall. Och pappa kommer, sanna mina ord, få sota för det här.