Jag träffade på en avlyssnar här om dagen. Han trodde att han var osynlig. Han trodde han kunde smyga och att han var kung på det. Men det var han inte. Han vet inte om, att jag vet om, att han vet om vad mitt mobilsamtal handlade om.
Slår min kära stjärt ner på bänken och påbörjar mitt väntande på bussen. Kastar en snabb blick på min bänkpartner, ser att det är en kille och hör att han lyssnar på musik.
Men inser inte då att jag har att göra med en avlyssnar, kanske till och med en spion. Vem vet. Det kanske är hans största dröm, och har sakta men säkert börjat sin alldeles egna spion utbildning.
Det hela hände när min mobil ringer. Jag tar upp den, trycker på svaraknappen, sätter den mot örat och kirrar snacket. Men jag märker inte att grabben låg två sekunder efter mig på att fiska upp sin iPod och med en smygande men stadig rörelse trycka på pausknappen.
Samtalet blir kort. När jag lägger på så märker jag hur min omgivning blivigt ett snäpp tystare. Jag sneglar på Mr. Secret Agents iPod och hinner precis vittna den pausade displayen innan han playar den igen.
Det fattades bara att han stillsam skulle resa sig upp samtidigt som han tog på sig solbrillorna, för att sedan hoppa rakt ut i vägen och med nöd och näppe landa baktill på en förbisusande motorcykel.
Precis så skulle han nog ha gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar