Toktant

Idag gav jag vika för min "sjukdom". Ja, för jag är ju inte sjuk på riktigt. Att vara sjuk, det är för veklingar. Det blev i alla fall en sväng förbi minipålsterhuset.
Var ett jäkla bra tag sen jag var där, kunde faktiskt inte minnas sist jag gjorde mitt besök. Drog in ett djup andetag (började sen tokhosta) för att understryka min stolthet för mig själv, där jag hasade iväg till bussen.

När jag väl är inne känns Ältas lilla mottagning så stor och okänd. Har jag hamnat rätt? Hur gör jag? Vart ska jag? Som sagt det var inte igår nej.
Lyckades virra mig fram till receptionen. Hon skötte snacket. Jag nickade. Läkaren kom på en gång, behövde inte ens sätta mig ner och vänta. Sweet.

Och nu måste jag bara säga FLUMM! FLUMMIGASTE läkartant jag någonsin råkat på. Först och främst såg tanten... Gunilla? Jo jag tror hon hette Gunilla, vi kallar henne för Gunnis.
Gunnis hade vissa detaljer som gjorde en fröjd för ögat. Mitt öga. Fjunit hår som spretade lite hej vilt. Ett päronformat ansikte med små ögon. Men minileken på ögonen tog hon dock igen! Hon bar nämligen glasögon som förstorade upp dom en aning, men inte mer.

Hon invigde konversationen med "Ja, du är ju inte här så ofta direkt ser jag", samtidigt som hon knappade på datorn. "Näh precis", nästan skrockade fram mina ord. Sträckte på mig, lutade mig tillbaka, la upp det ena benet på det andra och riktigt sög på den meningen. "...inte här så ofta..."
Tillbaka till verkligheten. Hon frågade hur jag mådde. Jag förklarade. Hon frågade om jag hade någon feber. Jag satt tyst. Upprepade dumt "feber?". Satan, visste att jag hade glömt något.
Hon log glatt och reste sig upp samtidigt som hon sa att då börjar vi med att kolla om du har feber eller inte.
Självklart tror jag att hon var på väg för att hämta febermätaren. Jag håller precis på att luta mig tillbaka i tron om att det skulle ta sin lilla tid att hitta denna manick, då tanten tar tag i mitt huvud och sätter sin panna mot min.
Där sitter jag. Och stirrar på en cyklop (om man kollar sig själv i spegel riktigt riktigt nära, så ser man bara ett öga) med ett stort leende. Och fjunigt hår.
Hjälp! Jag har hamnat hos en galning och det finns ingenting jag kan göra nu. Hon har redan feta försprånget, eftersom hennes händer vilar runt mitt huvud. Fan Fan Fan! Tänkte jag.

"Panna mot panna fungerar alltid bäst! Du hade ingen feber"

Va? Aha, febern. Juste. Heh. Jag log endast ett krystat leende tillbaka.
Sen var det dags för att ta prover. Bomullstuss i munnen, mmh. Hon ber mig att hoppa upp denna sak som liknar en bår, för att hon skulle nå så mycket bättre då. Den var i och för sig max 5 cm högre än stolen, men galningen fick som hon ville.
Men hon vet inte om att jag skrynklade till pappret med flit, hah!
Där sitter jag och dinglar med benen och hann börja tänka på annat.

"Vad lätt du var att ta på"

Va i hel.. "Ursäkta?" frågar jag denne brett leende fjuntant. "Ja på de flesta andra brukar kräkreflexerna sätta igång på en gång". Jaha ja, juste. Bomullstussen, självklart.

Jag fick i alla fall mitt jäkla penicillin och pilade där i från. Kom genast överens med mig själv att läkarbesök är ingenting jag saknat under alla dessa år.