Tillbakablick

Träffade Kamilla von Prilla dagen innan jag drog min kos till Turkland med stort T. Turistjägarnas land med ett ännu större T.
När vi sågs var jag ganska deppig. Jag menar jag skulle iväg på en semester jag inte ens ville åka på längre, med familjen, till ett lökigt land, när jag precis kommit hem från Ayia beutiful Napa.
För att tydliggöra hur ogärna jag ville åka, så sköt jag upp packningen tills det var bara någon timme innan sleepytime. Till slut tog min vän Natasha saken i egna händer och packade åt mig. Tack. Annars hade det slutat med att jag åkt iväg med noll packning. Tror inte att jag ljuger faktiskt.

Anyway, under vår konversation spottade jag ur mig "Fan vad förbannad jag kommer bli om jag dör på den här resan, dö på en resa jag inte ens vill åka på. Kul."
Vi luftade lungorna lite. Sa adjö. Och jag grät en tår i min ensamhet, eller jag försökte i alla fall.

Vi snabbspolar fram och många timmar senare sitter jag on tha flygplan. Har lyssnat på min musik i alla fall i två timmar och börjar få lite ont i örat. Stänger av musiken och tar en paus. Och bara sitter, i två minuter. Underbart roligt hade jag.
När jag hör ett välkänt "Pling", min blick glider upp mot taket och skådar "Bältet-på-skylten" lysa.
Mitt önsketänkande undrade om det redan var dags för landning, men mitt förnuft överröstade den tanken och samtidigt lämnade piloten ett gulligt meddelande, "Vi befinner oss i ett mindre oväder just nu, och som ni kanske märker så är det lite skumpigt." Planet rycker till. "Jag vill därför att ni sitter ner på era platser".
Hell no, skriker jag tyst inombords. Jag ska inte dö på den här reasan.
Sedan fortsatte han med att det förväntades vara över om cirka 10 minuter och att flygpersonalen kan fortsätta servera. Jag antog att situationen var ganska lugn.
Planet fortsätter att hoppa och ha sig och jag får en orolig blick av en orolig lillasyster. Blicken sa ungfär så här "Säg att allt är bra, annars så dödar jag dig".
Jag skakade på huvudet och mimade att det var ingen fara. Det går några sketna minuter innan jag känner att hon sitter och kollar på mig. Jag tar ut musiken ur öronen och höjer på ögonbrynen. "Sara, det blixtrar där utanför".
Egentligen ville jag bara brista ut i ett Vahh! Men det skulle ju spräcka hela min jag-är-lugn-allt-är-bra attityd. Det bästa jag lyckades prestera var ett aaah-haa, följt av att jag vände mig om och bad en stilla bön till mig själv.

Men den stora upplevelsen var ändå när vi landade. Sekunderna innan vi skulle landa vart jag lagom road av påmindelsen att snart skulle händer klappa och munnar tjoa. Jag var inte det minsat humör på detta.
Istället var det en ensam jävel som apploderade och tjoade. En. Helt ensam. No back up.
Skadeglädjen inom mig tog nästan död på mig själv och allt kändes genast lite bättre.