Kackerlackskrigarknugen.

Jag är mycket mycket besviken på mig själv. Har glömt att nämna en väldigt minnesvärd eller mer äcklig historia från Napa. Kanske kan vara så att jag förträngde den. Men en medalj det borde jag fan ha.
The storey goes like this. Jag, Kamilla och Johanna har precis trallat in från vår första utekväll i Ayia beautiful Napa. Jag befinner mig inne på toaletten och gör mig redo för att slumra sött. När jag hör ett förvånansvärt lugnt "Sara, det är en kackerlacka här".
Jag stormar in i vårt sovrum för att Kamilla inte ska hinna gripas av panik, och jag får panik. Kackerfuckinglackan hade en storlek av en hamster! Och den bara satt där på väggen och trodde att den var kung över vår AC. Så den fläcktade sig, ni skulle ha sett.
Jag kollar på Kamilla och ser att hon fortfarande inte har panik, jag börjar bli rädd. Varför flippar hon inte. Varför har hon inte fått en hjärtattack och varför är jag halft döende?

Det här var mitt första möte med en kackerlacka och det var fan inte det vackraste. Jag visste hur visan skulle bli tvungen att spelas. Jag visste att det skulle bli jag som skulle få ta bort den där brutalt fula saken, jag är trots allt sällskapets man. Men istället för att ta mig i kragen drog jag ut på det hela för att se om någon annan ville kirra biffen. Ingen kirrade biffen.
Så jag började att söka efter ett dugligt vapen att döda the little bastard med. Helst skulle det vara en två meter lång pinne med en stor blyklump längst ut på ett kilo, med en diameter på minst 20 cm. Jag hittade en bok. Vår fylledagbok. Jag tvekade bra länge, men nöden har ingen lag.

Efter att ha lagt boken i en påse, dragit två djupa andetag och sen jävlar svingade jag till. Blickarna jag fick efter mitt sving gick inte att beskriva. Johanna fattade ingenting och Kamillas ögon sa ungefär så här: Men ditt jävla miffo, kackerlackan sitter på en helt annan vägg!
Jag förklarade situationen genast med att jag var ju självklart tvungen att testa så att mitt vapen fungerar. Jag har bara en chans på mig.
Ojoj vad jag blev hånad och skrattad åt. Otacksamma jävlar, dom borde ha dyrkat mig i denna sitts dom satt i. Det var endast med min hjälp dom skulle bli kvitt kackerlackan.
Men även jag blev tvungen att lufta mina lungor en stund. Har faktiskt aldrig känt mig töntigare än vad jag gjorde då. Efter en flinpaus. Back to business.

Herre min curry vad jag slog till. Äcklet ramlar ner på stengolvet med ett högt klick och springer runt i cirklar, skadad. Boyah!
Jag glider stolt in i köket och tänker kirra en kopp att lägga över den besegrade. Men hejdar mig snabbt. Vi måste kunna hålla koll på den. Jag väljer en askkopp som är genomskinlig. Sedan fortsatte jag med det jag så viktigt höll på med inne i el badrum. Efter några sketna minuter hör jag ett: "Neeeeij, den har smitit!!"
Amen för i helvete tänkte jag, det kan ju inte vara sant. Det var det. Den befann sig 20 cm ifrån askkoppen. Jag uppmanar Johanna fort att fånga den. Hon misslyckas brutalt och nu var äcklet helt uppjagad och kutade omkring. Efter en stunds krigande lyckades hon fånga den.
Nyfikna som vi var. Vart vi tvungna att se hur i hela friden den tog sig ut. Jag menar, djuret var stort som ett hus och hålen var små små små.
Askkoppen låg nu på och vi stod redo att bevittna det hela. Jag stod och funderade på vad för muterad kackerlacka vi hade att göra med. Förväntade mig lixom att den skulle slita upp hela askkoppen likt Herkules och slänga den över sig. Men det gjorde den inte. På något vidrigt sätt kom den bara ut.

Hur som helst hela visan avslutades med vinglas, papper och nerslängning från balkongen. Jag vann, men han förlorade inte riktigt. Han lever fortfarande. Den jäveln...