När det regnar fylls gator, trottoarer, stigar och annat dylikt av mask. Miljoner maskar överallt som bara ligger för dom är för långsamma för att fly undan döden.
Igår var en sådan kväll när det var extra mycket mask och det blev som väldigt jätte svårt att väja undan för varenda en, nästan frustrerande. Mörkret underlättade ju inte heller.
Så istället smetade jag på och tänke att nu är det bra skönt att man inte är buddhist.
fredag, oktober 31, 2008
En rysk ordningsvakt, bra skit.
Ikväll ska jag agera ordningsvakt.
Joda, visst ska jag det.
Även om det bara är på låtsas så betyder det fortfarande väldigt mycket för mig.
Kommer verkligen gå in för rollen.
Det gjorde jag förra gången också, men då fick jag lite klagomål och folk tyckte att jag hade varit otrevlig.
Och då tänkte jag, men hur ska jag kunna vara acceptabelt trevlig mot ett gäng fulla ynglingar som jag inte känner?
Alkohol blev svaret.
Ser framför mig hur jag står där smuttandes på min fickplunta i kylan och muttrar.
Bärandes på mitt givär och mössa med öronlappar.
Likt en äkta rysk soldat.
Och så ska jag säga "Njet" hela kvällen.
Njet njet njet.
Det är ett tungt ord det.
Joda, visst ska jag det.
Även om det bara är på låtsas så betyder det fortfarande väldigt mycket för mig.
Kommer verkligen gå in för rollen.
Det gjorde jag förra gången också, men då fick jag lite klagomål och folk tyckte att jag hade varit otrevlig.
Och då tänkte jag, men hur ska jag kunna vara acceptabelt trevlig mot ett gäng fulla ynglingar som jag inte känner?
Alkohol blev svaret.
Ser framför mig hur jag står där smuttandes på min fickplunta i kylan och muttrar.
Bärandes på mitt givär och mössa med öronlappar.
Likt en äkta rysk soldat.
Och så ska jag säga "Njet" hela kvällen.
Njet njet njet.
Det är ett tungt ord det.
onsdag, oktober 29, 2008
Ibland kan det bli lite fel minsann
Det är jobbigt med situationer där det råder allvar med stort A, stunder då det inte är särskilt smart att skratta, garva, fnissa, flina och allra minst märka ord. Ungefär precis som när mor min ger en ganska befogad tillsägelse, icke utskällning, en lugn och sansad tillsägelse med en röst av den där lite trötta storten "kommer-det-här-att-gå-in-nu-eller-ska-jag-återigen-behöva-säga-samma-sak-för-sjuhundrasjuttioelfte-gången-?"
Hon ville reda ut varför jag inte hade tagit hand om tvätten innan jag lämnade hemmet. Jag glömde, så enkelt var det. Sen att jag gjorde en ganska oskön tajming och glömde tvätten efter att vi hade hyst lite agg mot varandra var kanske inte det bästa. Fick klargöra att det bara var en enkel vanlig glömning och ingen som helst trulig pulig protest.
"Ja jag tänkte väl... För det kändes lite som ett finger i näsan...", svarar lilla mamma.
Jo, ja, ne...va? Ett finger i näsan, vad försöker kvinnan säga nu? Har hon komponerat ett eget talesätt som hon nyligen börjat använda sig utav? I sånafall är det inte särskilt bra, för jag fattar ingenting.
Jag satt som ett frågetecken och visste inte riktigt vad, tills jag förstod att mamma hade sagt fel.
Nu var detta ingen gapande utskällning som innehöll spott och fräs, då brukar jag undvika att märka personens felsägningar i och med att det ofta leder till en mer förargad och kanske lite mer förnärmad person. Finns risk för att gapandet forsätter onödigt mycket längre då. Och det vill man ju inte.
Jag hade precis bestämt mig för att låta det glida förbi när jag hör mamma säga:
"Nämen, ha ha, ett finger i näsan, ha ha, jag menar självklart ett finger i ansiktet (och syftar på fuck-you-tecknet) ha ha"
Vi luftade våra lungor lite. Och jag kan fortfarande inte släppa bilden av hur det skulle se ut under en verbal fight mellan mor och dotter där det är tänkt att den truliga tonåringen skriker "Men du fattar ju ingenting jävla kärringjävel!" samtidigt som hon stormar ut och smäller igen dörren, ISTÄLLET argt och bestämt stoppar upp fingret i mammas näsa. Och hur modern inser allvaret i sin dotters handling, drar efter andan och säger med en litet tilltäppt röst "Nu är det kokta fläsket stekt...!"
Ja herregud. Hur uttråkad är inte jag...
Hon ville reda ut varför jag inte hade tagit hand om tvätten innan jag lämnade hemmet. Jag glömde, så enkelt var det. Sen att jag gjorde en ganska oskön tajming och glömde tvätten efter att vi hade hyst lite agg mot varandra var kanske inte det bästa. Fick klargöra att det bara var en enkel vanlig glömning och ingen som helst trulig pulig protest.
"Ja jag tänkte väl... För det kändes lite som ett finger i näsan...", svarar lilla mamma.
Jo, ja, ne...va? Ett finger i näsan, vad försöker kvinnan säga nu? Har hon komponerat ett eget talesätt som hon nyligen börjat använda sig utav? I sånafall är det inte särskilt bra, för jag fattar ingenting.
Jag satt som ett frågetecken och visste inte riktigt vad, tills jag förstod att mamma hade sagt fel.
Nu var detta ingen gapande utskällning som innehöll spott och fräs, då brukar jag undvika att märka personens felsägningar i och med att det ofta leder till en mer förargad och kanske lite mer förnärmad person. Finns risk för att gapandet forsätter onödigt mycket längre då. Och det vill man ju inte.
Jag hade precis bestämt mig för att låta det glida förbi när jag hör mamma säga:
"Nämen, ha ha, ett finger i näsan, ha ha, jag menar självklart ett finger i ansiktet (och syftar på fuck-you-tecknet) ha ha"
Vi luftade våra lungor lite. Och jag kan fortfarande inte släppa bilden av hur det skulle se ut under en verbal fight mellan mor och dotter där det är tänkt att den truliga tonåringen skriker "Men du fattar ju ingenting jävla kärringjävel!" samtidigt som hon stormar ut och smäller igen dörren, ISTÄLLET argt och bestämt stoppar upp fingret i mammas näsa. Och hur modern inser allvaret i sin dotters handling, drar efter andan och säger med en litet tilltäppt röst "Nu är det kokta fläsket stekt...!"
Ja herregud. Hur uttråkad är inte jag...
måndag, oktober 27, 2008
En mindre katastrof
Låt mig få säga er en sak. Jag var kung på att koka ägg. Bäst. Bästaste. Jag fick alltid äran att avnjuta varje ägg precis som jag ville ha det.
Var.
Jag säger var för att jag tydligen inte är det längre. Något har hänt. Och jag vet fan inte vad. Men det är andra gången som mitt ägg ser ut som om det blivit misshandlat av en shotgun med hjärnan hängandes utanför skalet.
Blir en aningens osugen på ägget då, måste jag erkänna.
Var.
Jag säger var för att jag tydligen inte är det längre. Något har hänt. Och jag vet fan inte vad. Men det är andra gången som mitt ägg ser ut som om det blivit misshandlat av en shotgun med hjärnan hängandes utanför skalet.
Blir en aningens osugen på ägget då, måste jag erkänna.
nej nej nej nej
Den jobbigaste sorten av väntan, väntan på ett samtal. Jag som började så bra i morse. Skulle ringa angående ett jobb. Så självsäker. Så fit for fight. Näst intill langade upp fötterna på bordet och vägde på stolen, men lugnade ner mig.
Jag skulle ringa honom.
Han skulle svara när jag ringde.
Men så blev inte fallet. Telefonsvararen är vad som blev. Och nu är allt åt helvete. Sitter ju på helspänn och bara väntar. Det kan ringa när som helst. Nu, snart, senare, om 3 minter och 7 sekunder. Han kanske inte ringer alls! Jag kanske måste ringa upp igen om några timmar, kan man göra det eller är det fel?
Flyttar ständigt runt mobilen och tänker hela tiden på att lägga den med displayen nedåt, ljudet måste kunna strömma fritt ur högtalarna (heter det högtalare på en mobil?), det går inte för sig att missa detta samtal. Icke!
En tanke är att ha mobilen på mig. I någon ficka. Men risken finns att jag blir så skrämd av vibrationerna när det väl ringer, om det ringer, herregud, att jag blir helt stirrig när jag svarar. Flög i taket när posten damp ner. Inga bra varningssignaler.
Vågar inte gå på toaletten heller. Tänk om jag tappar mobilen i toaletten. Eller ännu värre, tänk om det ringer när jag sitter och kissar och blir så glad när det ringer att jag tänker "Yes, äntligen. nu är det över", och jag glömmer att jag är upptagen med att kissa och reser mig upp för snabbt och det kommer kiss överallt.
Satan. Nu blev jag kissnödig.
Det här kommer att bli en lång dag...
Jag skulle ringa honom.
Han skulle svara när jag ringde.
Men så blev inte fallet. Telefonsvararen är vad som blev. Och nu är allt åt helvete. Sitter ju på helspänn och bara väntar. Det kan ringa när som helst. Nu, snart, senare, om 3 minter och 7 sekunder. Han kanske inte ringer alls! Jag kanske måste ringa upp igen om några timmar, kan man göra det eller är det fel?
Flyttar ständigt runt mobilen och tänker hela tiden på att lägga den med displayen nedåt, ljudet måste kunna strömma fritt ur högtalarna (heter det högtalare på en mobil?), det går inte för sig att missa detta samtal. Icke!
En tanke är att ha mobilen på mig. I någon ficka. Men risken finns att jag blir så skrämd av vibrationerna när det väl ringer, om det ringer, herregud, att jag blir helt stirrig när jag svarar. Flög i taket när posten damp ner. Inga bra varningssignaler.
Vågar inte gå på toaletten heller. Tänk om jag tappar mobilen i toaletten. Eller ännu värre, tänk om det ringer när jag sitter och kissar och blir så glad när det ringer att jag tänker "Yes, äntligen. nu är det över", och jag glömmer att jag är upptagen med att kissa och reser mig upp för snabbt och det kommer kiss överallt.
Satan. Nu blev jag kissnödig.
Det här kommer att bli en lång dag...
lördag, oktober 25, 2008
fredag, oktober 24, 2008
Fredag, vin och Traffic
Ja jävlar i min lilla låda, idag är det fredag.
Ikväll bär det av till inget mindre än Traffic, säger jag och låtsas veta precis vad jag pratar om.
Det gör jag inte.
Men det gör Isabelle, det är hon som har lurat med mig dit.
Isabelle.
Min barndomsvän.
Vi har känt varandra sen vi var mycket små.
Det hela började med att hon ville komma över och klappa familjens kanin.
En stor jävel, typ vädur eller någonting.
Bosse-Jum-Jum.
Det var hans namn det.
Klart det var jag som döpte honom, jag fick äran av mor min.
Att döpa familjens kanin.
Ingen som helst aning om hur jag kan ha tänkats tänka när jag klämde fram det namnet.
Inte mamma heller.
Hon kanse till och med ångrade sig en aning.
Men ett löfte ska hållas.
Bosse-Jum-Jum blev det.
Så en vinterdag när jag ligger i en snöfylld hängmatta ute i trädgården och chillar (ja, jag har nog i stort sett varit vrickad i hela mitt liv) traskar Isabelle förbi.
Stannar upp.
Frågar.
"Får jag klappa din kanin?"
"Kan du väl få.", svarar jag.
En jävla golddigger den där Isabelle.
Fast alla barn har nog en liten golddigger i sig.
Man kunde ju köpa en kompis för en klubba.
Sen var det inget mer med det, och vi blev bästaste bästisar i hela gullevärlden.
Hon är rolig hon.
Nu kör vi.
Ikväll bär det av till inget mindre än Traffic, säger jag och låtsas veta precis vad jag pratar om.
Det gör jag inte.
Men det gör Isabelle, det är hon som har lurat med mig dit.
Isabelle.
Min barndomsvän.
Vi har känt varandra sen vi var mycket små.
Det hela började med att hon ville komma över och klappa familjens kanin.
En stor jävel, typ vädur eller någonting.
Bosse-Jum-Jum.
Det var hans namn det.
Klart det var jag som döpte honom, jag fick äran av mor min.
Att döpa familjens kanin.
Ingen som helst aning om hur jag kan ha tänkats tänka när jag klämde fram det namnet.
Inte mamma heller.
Hon kanse till och med ångrade sig en aning.
Men ett löfte ska hållas.
Bosse-Jum-Jum blev det.
Så en vinterdag när jag ligger i en snöfylld hängmatta ute i trädgården och chillar (ja, jag har nog i stort sett varit vrickad i hela mitt liv) traskar Isabelle förbi.
Stannar upp.
Frågar.
"Får jag klappa din kanin?"
"Kan du väl få.", svarar jag.
En jävla golddigger den där Isabelle.
Fast alla barn har nog en liten golddigger i sig.
Man kunde ju köpa en kompis för en klubba.
Sen var det inget mer med det, och vi blev bästaste bästisar i hela gullevärlden.
Hon är rolig hon.
Nu kör vi.
Vilket jävla antiklimax...
...Här har man gått och längtat efter sitt ägg i hela sex minuter. Och när man kommer fram till kastrullen så ser det ut SÅDÄR.
God fucking morgon.
onsdag, oktober 22, 2008
När ansträngningsnivån ligger på noll
Min och minstingens konversationer är nog vad man skulle kunna kalla för "inte så givande", eller om hon skulle vara lite äldre och lite mer förstående skulle det nog vara hon som skulle tycka att det var min respons i våra konversationer som är icke givande. Men nu är det inte så. Och hon nöjer sig.
Det här måste banne mig vara 3-i-topp som jag delar med mig av till miniplutten:
"Va tokigt"
"Åha/Aha/Nähä"
"Coolt"
tisdag, oktober 21, 2008
Men kära du!
Finn två fel. Rött sitter där blått ska sitta och blått sitter där rött ska sitta.
Varför?
För vi har ett jävla stolpskott till vaktmästare.
Kommer med uppgiften att fixa den läckande kranen, men likt förbannat lämnar han ett nytt problem efter sig.
Man tror att man ska vänja sig fort, men då och då skållar jag händerna eller slänger svinkallt vatten i fejan...
Nä ni. Det känns inte allt för jävla bra att denna tomte har nycklarna till vårt kära hem. Inte alls.
lördag, oktober 18, 2008
När det kokar i kroppen...
För inte mindre än en minut sen skådade mitt friska och mitt mindre friska öga kanske det vidrigaste youtubeklippet jag sett i hela mitt liv.
En liten pojke som kanske inte kommer från den rikaste familjen ska öppna sin julklapp och börjar sakta men säkert inse att det han håller i kan vara det, det som han mest troligen önskar sig värsta mesta bästa i hela vida världen, barn är ju så, lever i nuet, OCH visst är det det. Ett X-Box.
Pojken kan inte förstå. Pojken är för glad. Pojken måste samla sig i några sekunder, bara sitter och är glad. Sedan fortsätter han att öppna kartongen. En kartong till ett X-Box som inte innehåller ett X-Box.
Istället ligger där i vidriga kläder. Äckliga kläder som inget vettigt barn önskar sig i någon form av present. Det finns till och med en låt som bevisar det.
Nu förstår pojken verkligen ingenting. Nu sitter han ännu stillare än vad han gjorde när han först trodde att han var den lyckligaste pojken som fanns. Nu fylld av tomhet.
Kollar på mor och far. Vad gör mor och far? Skrattar. Hånar. "Trodde du verkligen att det var ett X-Box?! Du vet ju att vi inte har råd med det, ha ha!" Och liknande geniala komplimanger stärker den lille som just sitter och får sin värld krossad. Inte bara drar farsgubben ett skämt som absolut inte ska genomföras mot barn, kanske vuxna och kanske vänner, men inte mot barn, dotter eller son. Utan nu sitter alla och garvar åt hur roligt det hela är och vilken dumsnut han har varit som verkligen kunde gå på den lätta.
Han sitter och sitter och sitter. Tyst och stilla. Säger inte ett ord, håller på att börja gråta men håller tillbaka.
Och här tänker jag "Aj mitt hjärta." Ja jag har känslor till er som sätter i halsen, typ lillasyster. Så käft!
Jag vill genast sätta mig på ett plan till USA, söka upp den lille parveln (skita i att det jag sett inte hände live), hålla om, trösta, hyscha. Säga att allt kommer att bli bra. När han lugnat ner sig en aning och insett att jag inte är en främling av den onda sorten tänkte jag mig att jag skulle fråga honom "Har du någonsin hört att man skall aldrig hämnas, att hämnd inte är någe att ha?" Då nickar pojken. "Det är den. Hämnden är ljuvlig...", säger jag.
Och så lägger jag upp värsta mesta bästa planen åt pojken som visar hur han kan döda hela sin skitfamilj.
En liten pojke som kanske inte kommer från den rikaste familjen ska öppna sin julklapp och börjar sakta men säkert inse att det han håller i kan vara det, det som han mest troligen önskar sig värsta mesta bästa i hela vida världen, barn är ju så, lever i nuet, OCH visst är det det. Ett X-Box.
Pojken kan inte förstå. Pojken är för glad. Pojken måste samla sig i några sekunder, bara sitter och är glad. Sedan fortsätter han att öppna kartongen. En kartong till ett X-Box som inte innehåller ett X-Box.
Istället ligger där i vidriga kläder. Äckliga kläder som inget vettigt barn önskar sig i någon form av present. Det finns till och med en låt som bevisar det.
Nu förstår pojken verkligen ingenting. Nu sitter han ännu stillare än vad han gjorde när han först trodde att han var den lyckligaste pojken som fanns. Nu fylld av tomhet.
Kollar på mor och far. Vad gör mor och far? Skrattar. Hånar. "Trodde du verkligen att det var ett X-Box?! Du vet ju att vi inte har råd med det, ha ha!" Och liknande geniala komplimanger stärker den lille som just sitter och får sin värld krossad. Inte bara drar farsgubben ett skämt som absolut inte ska genomföras mot barn, kanske vuxna och kanske vänner, men inte mot barn, dotter eller son. Utan nu sitter alla och garvar åt hur roligt det hela är och vilken dumsnut han har varit som verkligen kunde gå på den lätta.
Han sitter och sitter och sitter. Tyst och stilla. Säger inte ett ord, håller på att börja gråta men håller tillbaka.
Och här tänker jag "Aj mitt hjärta." Ja jag har känslor till er som sätter i halsen, typ lillasyster. Så käft!
Jag vill genast sätta mig på ett plan till USA, söka upp den lille parveln (skita i att det jag sett inte hände live), hålla om, trösta, hyscha. Säga att allt kommer att bli bra. När han lugnat ner sig en aning och insett att jag inte är en främling av den onda sorten tänkte jag mig att jag skulle fråga honom "Har du någonsin hört att man skall aldrig hämnas, att hämnd inte är någe att ha?" Då nickar pojken. "Det är den. Hämnden är ljuvlig...", säger jag.
Och så lägger jag upp värsta mesta bästa planen åt pojken som visar hur han kan döda hela sin skitfamilj.
lördag, oktober 11, 2008
Jag har rätt även när jag har fel
Bakis som jag är försöker jag texta det finaste jag kan på ett viktigt kuvert som ska iväg till en viktig person. Det är inte varje dag jag gör det inte. Därför frågar jag mamma tusenelva frågor för att försäkra mig om att allt blir perfekt. När sista momentet ska genomföras, skriva avsändaren, händer något oväntat. Okej, kanske inte allt för jävla oväntat.
Jag: Nämen vaihelvete!
Mamma:.....
Jag: 4!! Inte fan bor vi på nummer 4!? Eller gör vi?? Näe det är klart i fan att vi inte gör. Vi bor på 13, eller hur? Vart har jag fått 4 ifrån??
Mamma: Jag vet inte. Vi bor på 13.
Jag: Vänta! Jag kan ge mig fan på att det står ***** 4 på skylten mittemot som man ser från balkongen. Det kanske är där jag fått det från. Det är klart som fan att det är där jag har fått det ifrån!
(Och menar att jag har ett djävulskt minne för siffror som plockar på sig en massa information från höger och vänster utan att jag ens själv lägger märke till det eller behöver anstränga mig heller för den delen. Vem försker jag lura?)
Jag: Jag lovar att det är så. HA! (Reser mig från stolen och traskar ut på balkongen.)
Jag, igen, från balkong: Menvafa..! Det står ju inte alls 4 där! Det står ingenting, bara namnet på gatan!
Mamma: Försöker du hitta någon som kan bära ansvaret för felet du gjorde?
Jag:.........................................Jag kan väl bara kluddra över 4:an och skriva dit ett 13 brevid? Jag gör så.
Så var det inte mer med den saken. Klar för att stoppas undan och aldrig mer talas om.
Jag: Nämen vaihelvete!
Mamma:.....
Jag: 4!! Inte fan bor vi på nummer 4!? Eller gör vi?? Näe det är klart i fan att vi inte gör. Vi bor på 13, eller hur? Vart har jag fått 4 ifrån??
Mamma: Jag vet inte. Vi bor på 13.
Jag: Vänta! Jag kan ge mig fan på att det står ***** 4 på skylten mittemot som man ser från balkongen. Det kanske är där jag fått det från. Det är klart som fan att det är där jag har fått det ifrån!
(Och menar att jag har ett djävulskt minne för siffror som plockar på sig en massa information från höger och vänster utan att jag ens själv lägger märke till det eller behöver anstränga mig heller för den delen. Vem försker jag lura?)
Jag: Jag lovar att det är så. HA! (Reser mig från stolen och traskar ut på balkongen.)
Jag, igen, från balkong: Menvafa..! Det står ju inte alls 4 där! Det står ingenting, bara namnet på gatan!
Mamma: Försöker du hitta någon som kan bära ansvaret för felet du gjorde?
Jag:.........................................Jag kan väl bara kluddra över 4:an och skriva dit ett 13 brevid? Jag gör så.
Så var det inte mer med den saken. Klar för att stoppas undan och aldrig mer talas om.
fredag, oktober 10, 2008
Men duuuråååå!
Världens dummaste polis.
Så löd titeln till detta klipp.
Men då undrar jag vad ljushuvudet själv hade gjort i samma situation.
Åkt å köpt lite eltejp och sen sprungit runt bilden 48 varv?
Det hinner man ju inte.
Skjutit dom?
Det får man ju inte.
Det finns nog inte så mycket att göra i hans läge, men vad vet jag.
Jag är ingen gränspolis direkt.
Jag är en helt neutral Sara som lutar sig tillbaka knäpper händerna över magen.
Och njuter.
Kanske slänger bak huvudet lite och blottar gommen.
Replayar en gång eller två.
Vad är det för dag idag?
Igår gick jag omkring och sjöng på en och samma låt hela dagen. Om, och om, och om igen. Jag blev tokig. Men kunde inte sluta för det. Sen att jag har fått denna låt på hjärnan från en mobilsignal gör inte saken mycket bättre. Varför? För att personen mer eller mindre svarar vid samma ställe i låten. Vad händer då? Jag går egentligen inte omkring och sjunger på en och samma låt, utan på en och samma mening. Om, och om, och om igen. Tokig! Är vad jag blir.
"Väälkommen till våååran ö..."
Tystnad.
"Väälkommen till våååran ö..."
2 minuter går...
"Väälkommen till våååran ö..."
En stund senare...
Jajaja alla är så fucking välkommna till våran skitö, tänkte jag till slut. Men inte fan slutade låten sjunga sig själv i skallen för det.
Idag är en ny dag. Låten är borta. Skönt. Ersatt med en ny. Lite finare, lite bättre. Jag har komponerat den själv. Det säger väl allt. Så här går den.
"Freeeeeeeedag. Fredag. Fredag. Fredag. Fredaaaaaaaaaaaag. FREDAG-G-G-G-G! Ge mig ett F - F! Ge mig ett R -R! Ge mig ett.... Ge mig ett FREDAG! Freeeeeeeeeeeeeeeee-heeeeeeeeeeeeee-daaaaaaaaaaa-haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag! Fredag, fredag, fredag, fredag!!"
"Väälkommen till våååran ö..."
Tystnad.
"Väälkommen till våååran ö..."
2 minuter går...
"Väälkommen till våååran ö..."
En stund senare...
Jajaja alla är så fucking välkommna till våran skitö, tänkte jag till slut. Men inte fan slutade låten sjunga sig själv i skallen för det.
Idag är en ny dag. Låten är borta. Skönt. Ersatt med en ny. Lite finare, lite bättre. Jag har komponerat den själv. Det säger väl allt. Så här går den.
"Freeeeeeeedag. Fredag. Fredag. Fredag. Fredaaaaaaaaaaaag. FREDAG-G-G-G-G! Ge mig ett F - F! Ge mig ett R -R! Ge mig ett.... Ge mig ett FREDAG! Freeeeeeeeeeeeeeeee-heeeeeeeeeeeeee-daaaaaaaaaaa-haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag! Fredag, fredag, fredag, fredag!!"
torsdag, oktober 09, 2008
En Anna några järn senare
Det var en gång en Anna.
Jag tror hon hette Anna, har faktiskt ingen aning.
Är rätt dålig på namn.
Anna är kompis med Angela, min kusin.
Angela delade med sig av en väldigt fin anekdot som Anna skapat, men som Angela själv inte vittnat till.
Annars hade hon nog ingripit.
Min kusin är en väldigt god människa.
Ej av den elaka sorten.
Hur som haver!
Anna är ute och slänger runt sig själv på krogen.
Spritkonsumtion på hög nivå.
Lite för hög nivå.
Anna stapplar hem.
Utan skor på fötterna, i Sveriges sköna vinterkyla, för dom har hon på händerna.
Och med sina händer "går" hon med skorna längs med husens väggar.
En vänlig själ som känner igen lilla Anna och tror sig veta var hon bor ringer polisen och ber dom skjutsa hem henne.
Polis kommer.
Polis skjutsar.
Anna ringer ett telefonsamtal, klockan fyra på natten.
Så här lyder konversationen:
Anna: Tuuuuut-tuuuuuuuuut-tuuut-tuuuuuuuuut-tuuuut!
Vännina: Anna är det du?!
Anna: Tuuuuuuuuuuuut-tuuuuut-tuuuuuuuuuuuuuut-tuuut-tuuuuuuuuuuuuuuut!
Vännina: Vad händer Anna? Mår du bra?
Anna: Tuuuuuuuuuuuut-tuuuuuuuuut-tuuuuuuuuuuuuuuuuut!
Vännina: Kan du svara!
Anna tutar lite till.
Kanske för att berätta att hon åker polisbil.
Men ingen vet.
Sedan lägger hon på.
På morgonen vaknar hon, tack och lov i sin säng.
Naken.
Kläderna hittar hon lite var stans i lägenheten.
Men inte riktigt alla.
En titt ut i trapphuset avslöjar att hon kan ha börjat klä av sig för läggdags en aningens för tidigt.
Där ligger linne och BH.
Ojsanhejsan vad Sara skrattade, jag skrattade mig nästan till en hostattack.
Men sen tänkte jag "Gud, låt mig aldrig göra en Anna."
Fast gubben finns ju inte.
Så det lär väl gå åt helvete.
Jag tror hon hette Anna, har faktiskt ingen aning.
Är rätt dålig på namn.
Anna är kompis med Angela, min kusin.
Angela delade med sig av en väldigt fin anekdot som Anna skapat, men som Angela själv inte vittnat till.
Annars hade hon nog ingripit.
Min kusin är en väldigt god människa.
Ej av den elaka sorten.
Hur som haver!
Anna är ute och slänger runt sig själv på krogen.
Spritkonsumtion på hög nivå.
Lite för hög nivå.
Anna stapplar hem.
Utan skor på fötterna, i Sveriges sköna vinterkyla, för dom har hon på händerna.
Och med sina händer "går" hon med skorna längs med husens väggar.
En vänlig själ som känner igen lilla Anna och tror sig veta var hon bor ringer polisen och ber dom skjutsa hem henne.
Polis kommer.
Polis skjutsar.
Anna ringer ett telefonsamtal, klockan fyra på natten.
Så här lyder konversationen:
Anna: Tuuuuut-tuuuuuuuuut-tuuut-tuuuuuuuuut-tuuuut!
Vännina: Anna är det du?!
Anna: Tuuuuuuuuuuuut-tuuuuut-tuuuuuuuuuuuuuut-tuuut-tuuuuuuuuuuuuuuut!
Vännina: Vad händer Anna? Mår du bra?
Anna: Tuuuuuuuuuuuut-tuuuuuuuuut-tuuuuuuuuuuuuuuuuut!
Vännina: Kan du svara!
Anna tutar lite till.
Kanske för att berätta att hon åker polisbil.
Men ingen vet.
Sedan lägger hon på.
På morgonen vaknar hon, tack och lov i sin säng.
Naken.
Kläderna hittar hon lite var stans i lägenheten.
Men inte riktigt alla.
En titt ut i trapphuset avslöjar att hon kan ha börjat klä av sig för läggdags en aningens för tidigt.
Där ligger linne och BH.
Ojsanhejsan vad Sara skrattade, jag skrattade mig nästan till en hostattack.
Men sen tänkte jag "Gud, låt mig aldrig göra en Anna."
Fast gubben finns ju inte.
Så det lär väl gå åt helvete.
tisdag, oktober 07, 2008
crap
Mamma kommer hem efter en trevlig och givande dag på jobbet.
"Men vafa...! Har inte katten fått mat?? (två, tre sekunder tystnad) Saaaaaaaaaaaaaraaa!?!"
As. Min strategi angående utfodrandet av katten har blivit avslöjad. Och inte nog med det, jag skäms också.
"Men vafa...! Har inte katten fått mat?? (två, tre sekunder tystnad) Saaaaaaaaaaaaaraaa!?!"
As. Min strategi angående utfodrandet av katten har blivit avslöjad. Och inte nog med det, jag skäms också.
måndag, oktober 06, 2008
Saker som är äckliga:
Kattmat.
Lukt = äcklig. Utseendet = äcklig. Konsistens = äcklig. Smak = ...inget av det som nämnts tidigare talar för att denna punkt skulle kunna vara positiv.
Därför serverar jag aldrig katten mat heller. Jag lyckas alltid hålla mig undan när skålens innehåll börjar lida mot sitt slut. Om mamma ber mig mata katten säger jag "Ok" men gör det ändå inte, går istället min väg när kusten är klar. Elakt, svar ja. Men har bar skett ett fåtal tillfällen. OCH, har vi inte istället en Sara som slipper bli äcklad? Svar ja.
Hoppas bara inte mamma åker iväg en längre period och lämnar mig kvar som kattvakt. Vi vet ju alla hur det kommer att gå. Då skulle Mikael Persbrant kunna kliva in i lägenheten och säga precis så som han gör i trailern till sin nya serie. "Den här katten jamar inte mer."
Barn.
Barn är ömtåliga, nerbajsade, nerkissade, outbildade, förstår ingenting, jag förstår inte dom, klär sig precis som dom vill, sluga jävlar, ordervägrande, saknar förstånd... Ni inser nog att den här listan kan bli hur lång som helst.
Fiskbullar.
Se beskrivning kattmat.
Åka kommunalt en fredag eller lördagskväll i nyktert tillstånd.
Alla alkoholiserade kroppar sitter och ångar ut sina giftodörer ur alla tänkbara öppningar. Ibland i fast, eller ja mer flytande form. Det stinker med andra ord. Folk uttrycker sin idioti både verbalt och med andra metoder. En del tror till och med att dom är kungen själv och att som kungen själv får man bete sig hur som helst.
Allt detta lyckas jag på något vänster missa efter ett glas vin eller så.
Lukt = äcklig. Utseendet = äcklig. Konsistens = äcklig. Smak = ...inget av det som nämnts tidigare talar för att denna punkt skulle kunna vara positiv.
Därför serverar jag aldrig katten mat heller. Jag lyckas alltid hålla mig undan när skålens innehåll börjar lida mot sitt slut. Om mamma ber mig mata katten säger jag "Ok" men gör det ändå inte, går istället min väg när kusten är klar. Elakt, svar ja. Men har bar skett ett fåtal tillfällen. OCH, har vi inte istället en Sara som slipper bli äcklad? Svar ja.
Hoppas bara inte mamma åker iväg en längre period och lämnar mig kvar som kattvakt. Vi vet ju alla hur det kommer att gå. Då skulle Mikael Persbrant kunna kliva in i lägenheten och säga precis så som han gör i trailern till sin nya serie. "Den här katten jamar inte mer."
Barn.
Barn är ömtåliga, nerbajsade, nerkissade, outbildade, förstår ingenting, jag förstår inte dom, klär sig precis som dom vill, sluga jävlar, ordervägrande, saknar förstånd... Ni inser nog att den här listan kan bli hur lång som helst.
Fiskbullar.
Se beskrivning kattmat.
Åka kommunalt en fredag eller lördagskväll i nyktert tillstånd.
Alla alkoholiserade kroppar sitter och ångar ut sina giftodörer ur alla tänkbara öppningar. Ibland i fast, eller ja mer flytande form. Det stinker med andra ord. Folk uttrycker sin idioti både verbalt och med andra metoder. En del tror till och med att dom är kungen själv och att som kungen själv får man bete sig hur som helst.
Allt detta lyckas jag på något vänster missa efter ett glas vin eller så.
söndag, oktober 05, 2008
.
Nypåstigna, säger konduktören. Dunk dunk, säger skallen. Ett par trosor i finaste modell följer med, hakat sig fast i plånbokens trasiga dragkedja. Först rebell, tänker inte ta bort. Herrn har väl sett damunderkläder förut. Fast inte mina, mitt på ljusa dan, på roslagsbanan. Generad. Ångrar sig. Tar bort. Visar SL-kort. Konduktör står kvar. Tittar osäkert upp. Duktiga konduktören ville bara ta sig en titt i ögonen mina, se efter om flicka skäms, analysera om hon är på väg hem efter nattens bravader. Smink i halva ansiktet och stinker gammal sprit. Svaret blir ja. Dröjer sig kvar i två evigheter. Kan ha varit två sekunder, men det känns som två evigheters evigheter. Skakar på sitt fula huvud och återgår till arbete. Jag kan då inte skaka på mitt huvud, för tungt, för fullt med nackspärr. Sovit på en rutig soffa i alldeles för få och alldeles för många timmar på en och samma gång. Törstig. Hungrig. Rapar, smakar kebab. Då åt man tydligen kebab igår da. Börjar sakta men säkert undra om jag blivit för gammal för det här. Om jag har missat mitt bästföredatum och vägrar inse att jag dricker sur mjölk. Kanske borde vakna. Bli vuxen. På allvar...
lördag, oktober 04, 2008
Jamen visst är det lördag.
Det har berättats så fina fyllehistorier för mig dom senaste dagarna.
Ni ska också få höra, jag lovar.
Men nu ska jag iväg och skapa min egen.
höh.
Ni ska också få höra, jag lovar.
Men nu ska jag iväg och skapa min egen.
höh.
fredag, oktober 03, 2008
Det blir inte roligare än vad man göre.
Mamma tycker att jag använder för mycket diskmedel.
Jag tycker att mamma är tråkig.
Nämen hallååå?
"...sen har jag värsta superimmunförsvaret, blir aldrig sjuk och återhämtar mig snabbast i hela vida världen! Så bli inte ledsen eller förvånad om det inte går lika bra för dig..."
Detta sms kan vi hitta i min utkorg. Klargjorde, inget skryt, för en god vän att jag då minsann aldrig bli sjuk. A l d r i g.
Det gick en sisådär 24 timmar och nu sitter jag här hostig och jävlig.
Vad fan hände? Hur ska jag tolka detta?
Detta sms kan vi hitta i min utkorg. Klargjorde, inget skryt, för en god vän att jag då minsann aldrig bli sjuk. A l d r i g.
Det gick en sisådär 24 timmar och nu sitter jag här hostig och jävlig.
Vad fan hände? Hur ska jag tolka detta?
onsdag, oktober 01, 2008
Dagen efter
Alkohol. Ibland kan det var lite jobbigt dagen efter. En del gånger mycket jobbigt. Hur många gånger ska en människa behöva ligga i fosterställning och tycka synd om sig själv, läsa i sin utkorg och inse att det här är inte riktigt bra någonstans eller för den delen behöva kartlägga hela sin utekväll dagen efter via ringda samtal, utgångna och inkomna sms?
Jobbigt. Jobbigt. Jobbigt.
Usch och blä.
Skam.
Ågren.
Dö.
Jafyfan. Man har ju lyckats skapa en hel del mästerverk i nattens dimma. Ni kanske sitter och ruvar på en och annan "Mona Lisa" ni. Sitter framför skärmen med antingen gråt eller flin i ansiktet ditt.
Men min fd. arbetskollega, som jag jobbade med i exakt fyra timmar innan hon slutatde efter första dagen, slår nog oss flesta med hästlängder. Jag säger bara Norge. Kvinnan vaknade upp i NORGE. Lilla mamma ringer och frågar vart hon håller hus. Oslo blir svaret.
Varken pengar, pass, legg eller kort.
Jag blev minst sagt imponerad. Skrattade högt och tydligt, slängde bak med hela huvudet, vidöppen mun och applåderande händer.
Sen blev jag lika glad över att chefen vår, som även hon närvarade under lunchen, är ung och rolig. Vill ju inte ge en felaktig bild av mig själv som en dum omogen icke-ansvarstagande skit.
För det är jag inte.
Jobbigt. Jobbigt. Jobbigt.
Usch och blä.
Skam.
Ågren.
Dö.
Jafyfan. Man har ju lyckats skapa en hel del mästerverk i nattens dimma. Ni kanske sitter och ruvar på en och annan "Mona Lisa" ni. Sitter framför skärmen med antingen gråt eller flin i ansiktet ditt.
Men min fd. arbetskollega, som jag jobbade med i exakt fyra timmar innan hon slutatde efter första dagen, slår nog oss flesta med hästlängder. Jag säger bara Norge. Kvinnan vaknade upp i NORGE. Lilla mamma ringer och frågar vart hon håller hus. Oslo blir svaret.
Varken pengar, pass, legg eller kort.
Jag blev minst sagt imponerad. Skrattade högt och tydligt, slängde bak med hela huvudet, vidöppen mun och applåderande händer.
Sen blev jag lika glad över att chefen vår, som även hon närvarade under lunchen, är ung och rolig. Vill ju inte ge en felaktig bild av mig själv som en dum omogen icke-ansvarstagande skit.
För det är jag inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)