Det är jobbigt med situationer där det råder allvar med stort A, stunder då det inte är särskilt smart att skratta, garva, fnissa, flina och allra minst märka ord. Ungefär precis som när mor min ger en ganska befogad tillsägelse, icke utskällning, en lugn och sansad tillsägelse med en röst av den där lite trötta storten "kommer-det-här-att-gå-in-nu-eller-ska-jag-återigen-behöva-säga-samma-sak-för-sjuhundrasjuttioelfte-gången-?"
Hon ville reda ut varför jag inte hade tagit hand om tvätten innan jag lämnade hemmet. Jag glömde, så enkelt var det. Sen att jag gjorde en ganska oskön tajming och glömde tvätten efter att vi hade hyst lite agg mot varandra var kanske inte det bästa. Fick klargöra att det bara var en enkel vanlig glömning och ingen som helst trulig pulig protest.
"Ja jag tänkte väl... För det kändes lite som ett finger i näsan...", svarar lilla mamma.
Jo, ja, ne...va? Ett finger i näsan, vad försöker kvinnan säga nu? Har hon komponerat ett eget talesätt som hon nyligen börjat använda sig utav? I sånafall är det inte särskilt bra, för jag fattar ingenting.
Jag satt som ett frågetecken och visste inte riktigt vad, tills jag förstod att mamma hade sagt fel.
Nu var detta ingen gapande utskällning som innehöll spott och fräs, då brukar jag undvika att märka personens felsägningar i och med att det ofta leder till en mer förargad och kanske lite mer förnärmad person. Finns risk för att gapandet forsätter onödigt mycket längre då. Och det vill man ju inte.
Jag hade precis bestämt mig för att låta det glida förbi när jag hör mamma säga:
"Nämen, ha ha, ett finger i näsan, ha ha, jag menar självklart ett finger i ansiktet (och syftar på fuck-you-tecknet) ha ha"
Vi luftade våra lungor lite. Och jag kan fortfarande inte släppa bilden av hur det skulle se ut under en verbal fight mellan mor och dotter där det är tänkt att den truliga tonåringen skriker "Men du fattar ju ingenting jävla kärringjävel!" samtidigt som hon stormar ut och smäller igen dörren, ISTÄLLET argt och bestämt stoppar upp fingret i mammas näsa. Och hur modern inser allvaret i sin dotters handling, drar efter andan och säger med en litet tilltäppt röst "Nu är det kokta fläsket stekt...!"
Ja herregud. Hur uttråkad är inte jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar