Bakis som jag är försöker jag texta det finaste jag kan på ett viktigt kuvert som ska iväg till en viktig person. Det är inte varje dag jag gör det inte. Därför frågar jag mamma tusenelva frågor för att försäkra mig om att allt blir perfekt. När sista momentet ska genomföras, skriva avsändaren, händer något oväntat. Okej, kanske inte allt för jävla oväntat.
Jag: Nämen vaihelvete!
Mamma:.....
Jag: 4!! Inte fan bor vi på nummer 4!? Eller gör vi?? Näe det är klart i fan att vi inte gör. Vi bor på 13, eller hur? Vart har jag fått 4 ifrån??
Mamma: Jag vet inte. Vi bor på 13.
Jag: Vänta! Jag kan ge mig fan på att det står ***** 4 på skylten mittemot som man ser från balkongen. Det kanske är där jag fått det från. Det är klart som fan att det är där jag har fått det ifrån!
(Och menar att jag har ett djävulskt minne för siffror som plockar på sig en massa information från höger och vänster utan att jag ens själv lägger märke till det eller behöver anstränga mig heller för den delen. Vem försker jag lura?)
Jag: Jag lovar att det är så. HA! (Reser mig från stolen och traskar ut på balkongen.)
Jag, igen, från balkong: Menvafa..! Det står ju inte alls 4 där! Det står ingenting, bara namnet på gatan!
Mamma: Försöker du hitta någon som kan bära ansvaret för felet du gjorde?
Jag:.........................................Jag kan väl bara kluddra över 4:an och skriva dit ett 13 brevid? Jag gör så.
Så var det inte mer med den saken. Klar för att stoppas undan och aldrig mer talas om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar