När det kokar i kroppen...

För inte mindre än en minut sen skådade mitt friska och mitt mindre friska öga kanske det vidrigaste youtubeklippet jag sett i hela mitt liv.

En liten pojke som kanske inte kommer från den rikaste familjen ska öppna sin julklapp och börjar sakta men säkert inse att det han håller i kan vara det, det som han mest troligen önskar sig värsta mesta bästa i hela vida världen, barn är ju så, lever i nuet, OCH visst är det det. Ett X-Box.

Pojken kan inte förstå. Pojken är för glad. Pojken måste samla sig i några sekunder, bara sitter och är glad. Sedan fortsätter han att öppna kartongen. En kartong till ett X-Box som inte innehåller ett X-Box.

Istället ligger där i vidriga kläder. Äckliga kläder som inget vettigt barn önskar sig i någon form av present. Det finns till och med en låt som bevisar det.

Nu förstår pojken verkligen ingenting. Nu sitter han ännu stillare än vad han gjorde när han först trodde att han var den lyckligaste pojken som fanns. Nu fylld av tomhet.

Kollar på mor och far. Vad gör mor och far? Skrattar. Hånar. "Trodde du verkligen att det var ett X-Box?! Du vet ju att vi inte har råd med det, ha ha!" Och liknande geniala komplimanger stärker den lille som just sitter och får sin värld krossad. Inte bara drar farsgubben ett skämt som absolut inte ska genomföras mot barn, kanske vuxna och kanske vänner, men inte mot barn, dotter eller son. Utan nu sitter alla och garvar åt hur roligt det hela är och vilken dumsnut han har varit som verkligen kunde gå på den lätta.

Han sitter och sitter och sitter. Tyst och stilla. Säger inte ett ord, håller på att börja gråta men håller tillbaka.

Och här tänker jag "Aj mitt hjärta." Ja jag har känslor till er som sätter i halsen, typ lillasyster. Så käft!

Jag vill genast sätta mig på ett plan till USA, söka upp den lille parveln (skita i att det jag sett inte hände live), hålla om, trösta, hyscha. Säga att allt kommer att bli bra. När han lugnat ner sig en aning och insett att jag inte är en främling av den onda sorten tänkte jag mig att jag skulle fråga honom "Har du någonsin hört att man skall aldrig hämnas, att hämnd inte är någe att ha?" Då nickar pojken. "Det är den. Hämnden är ljuvlig...", säger jag.

Och så lägger jag upp värsta mesta bästa planen åt pojken som visar hur han kan döda hela sin skitfamilj.