Den jobbigaste sorten av väntan, väntan på ett samtal. Jag som började så bra i morse. Skulle ringa angående ett jobb. Så självsäker. Så fit for fight. Näst intill langade upp fötterna på bordet och vägde på stolen, men lugnade ner mig.
Jag skulle ringa honom.
Han skulle svara när jag ringde.
Men så blev inte fallet. Telefonsvararen är vad som blev. Och nu är allt åt helvete. Sitter ju på helspänn och bara väntar. Det kan ringa när som helst. Nu, snart, senare, om 3 minter och 7 sekunder. Han kanske inte ringer alls! Jag kanske måste ringa upp igen om några timmar, kan man göra det eller är det fel?
Flyttar ständigt runt mobilen och tänker hela tiden på att lägga den med displayen nedåt, ljudet måste kunna strömma fritt ur högtalarna (heter det högtalare på en mobil?), det går inte för sig att missa detta samtal. Icke!
En tanke är att ha mobilen på mig. I någon ficka. Men risken finns att jag blir så skrämd av vibrationerna när det väl ringer, om det ringer, herregud, att jag blir helt stirrig när jag svarar. Flög i taket när posten damp ner. Inga bra varningssignaler.
Vågar inte gå på toaletten heller. Tänk om jag tappar mobilen i toaletten. Eller ännu värre, tänk om det ringer när jag sitter och kissar och blir så glad när det ringer att jag tänker "Yes, äntligen. nu är det över", och jag glömmer att jag är upptagen med att kissa och reser mig upp för snabbt och det kommer kiss överallt.
Satan. Nu blev jag kissnödig.
Det här kommer att bli en lång dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar