När uttråkade storasyster spökar

Efter att ha kollat igenom alla tänkbara bloggar tre gånger om och sett att inte en jävel har uppdaterat, lägger jag mig raklång i min säng och stirrar upp i taket.
I rummet brevid lekte minstingen för sig själv. Kunde höra hur hon småkonverserade med sig själv, eller möjligtvis sin låtsaskompis.

Vi hade inte hälsat sen hon kom hem, för hon sprang raka vägen in på sitt rum och lekte. Hon visste nog inte ens att jag var hemma.
Så jag fick en lagom tråkig idé till tidsfördriv. Knackade försiktigt tre gånger i min vägg, som på andra sidan även var hennes vägg.
I min tanke skulle hon tystnat, tänkt efter en sekund och sen sprungit in i mitt rum och brustit ut i ett "Är du hemma!?" följt av ett "Var det du som knackade??"
Därefter skulle jag ha svarat "Neeej" och hon "Johooo" och så skulle vi ha fortsatt.

Men detta hände förstås inte. Istället hör jag ett förvånat "Kom in!" följt av tystnad. Jag knackade en gång till. Det är tyst, sen hör jag ett osäkert "Hallåå?"
Sen hör jag hur hon går fram och öppnar sin dörr och då lägger jag in min sista stöt. Knack! Knack!

Hon rusar ut, jag nästan hör på hennes steg att hon kommit på vad som händer och hon brister ut i ett "Aaaaleeex!" i tron om att det var hennes storebror som busat med henne.
Alex svarar långt nere i källaren, och hon hör det. Att han inte var i närheten av hennes rum.
Hon tystnar. Ropar sen med en harig röst "Aleeex det är någon som knackar, i mitt rum!!" och hon kutar nerför trappan så fort hon kan med sin korta, korta ben.

Jag kände mig lite ofrivilligt elak, slår mig för pannan men orkar inte ropa på henne. Försöker hålla mig, men kan inte. Börjar skratta lite lätt, och känner mig genast mycket elakare än vad jag just kände mig för två seunder sen.
Dagen är gjord.