Att skapa tystnad

Det finns dessa sorgsna jävlar som alltid lyckas säga någonting, de kan i praktiskt taget säga vad som helts, och det blir helt tyst. Ingen fattar någonting, vissa vill inte fatta, några kan inte förstå, oftast finns det någon som bara vill säga åt personen "Ta nu riktigt in den här situationen, känn hur pinsamt det känns och kom ihåg den. Så att nästa gång du funderar på att säga nånting, dra ett skämt. Don't."

Att skapa den sortens tystnad är alltså inte så eftertraktad. Den pinsamma tystnaden.
Men det finns en annan slags tystnad, inte långt ifrån den förstnämde, som jag inte har särskilt mycket emot. Kom under fund med det ett antal helger sen.

Vi hade slagit oss ner vid ett bord på Softbar. Jag hänger inte alltid på Soft, har kanske satt mina fötter där tre gånger.
Anyway, vi hade letat efter ett bord i olidligt många minuter. Vi ville bara ha en sittplats för att drick upp vår förbannade öl och cider på. Det är svårare än vad man tror att dricka ståendes, med massa knuffar och armbågar hit och dit. Vill ju gärna ha drickat i magen, inte på golvet.

Efter en 20 minuter kommer en av flicksen och säger att hon hittat ett bord. Men killen som sitter där väntar på sina tre polare som kommer vilken minut som helst. Vi slår oss ner ändå och hoppas på att det inte blir allt för trångt och för sura miner när grabbsen kommer tillbaka.

Dom anländer och dom är nöjdare än någonsin. Dom var för långt ifrån för att se vilka vi var, det spelade ingen roll. Vi var brudar! Dom biffade upp sig, det hjälpte inte dom var fula i alla fall. Jag gillade inte situationen. Fanny och Johanna snattrade, en kille satt tyst, jag och Hedda blev fast med ett varsitt creep.

Mitt höll sig ganska lugnt. Heddas var helt ovårdat. Jag började surna till. Hedda drog, hon satt ytterst så hon bara smet iväg likt en iller. Där satt jag med en hand i luften och skrek "Hedda don't leave meeeee!"
Kunde jag ju önska i alla fall. Jag tittade. Hedda satt där. Jag blinkade. Hedda var borta. Vafan!?
Där sitter jag och kollar efter Hedda och ser hur hennes creep toktittar på mig. Jag låtsas inte om det. Han tittar lite till. Jag kollar åt ett annat håll. Han fortsätter att titta. Jag vänder mig mot honom och höjer ett ögonbryn. Han ville antaglien någonting och jag tänkte att det var ett trevligt sätt att fråga vad han ville. Not.
Han vänder sig till sin polare som sitter brevid mig och säger "Hon har en jävligt konstig ring på sig."
Nemen lille ponken, han trodde väl han skulle kirra biffen med en ny sorts raggningsteknik. Prata som om jag inte själv satt där. Fel, fel.

Polaren: Haha! Ahh, varför har du den där på dig för?!?
Jag: För att kunna slå den jävel som irriterar mig.

Jag kollar på honom, jag kollar på creepet. Ler medvetet ett väldigt tillgjort leende och säger "Jag ska nog gå nu."

Jag lovar, det kunde inte bli tystare.