Studentpratet är igång, det börjades prata om det redan första dagen i skolan. Höjdpunkten. Ljuset av tunneln! Det är studenten som får mig att fortsätta. Behöver en liten dos studentprat eller studendagdrömmeri varje dag, det är bra för magen.
Idag på lunchen togs det upp än en gång. Det var jag som tog upp det. Men det vart inte ett så peppat samtal, för så fort någon nämner "Mottagning" då ryser jag i hela kroppen. Jag blir äcklad och får lust för att åka raka vägen hem och ställa mig i duschen.
Ser icke emot min framtida tomma mottagning, med de enda få gäster och personer som jag absolut inte vill se på min lyckodag.
Så där satt jag och ojade mig över detta, dels över min faster. Hon är den som skriker när hon pratar och när hon skrattar så... när hon skrattar. Kalla kårar, dusch nu!
Sedan över ett par som är vänner till pappa, kan satsa min fot på att när jag drasar in genom dörren kommer de viska "Har Sara druckit??"
Och hela jävla bunten kommer att förvänta sig att jag ska sätta mig ner, avvara min tid och vara trevlig. Prata. Med alla.
NEJ! NEJ! NEJ!
Och inte fan fick man någon suport heller, alla lyssnade, men jag ville ha kramar och höra "You can do this!"
Kamillas enda kommentar till det hela var "Kan inte du spela in när hon skrattar?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar