Carlsberg doesn't do dogs. But if they did, they probably would be the best in the world.Jag hade väntat på detta tillfälle allt för länge. Kan inte ens minnas första gången då fröken Odelius berättade om lille Kelso. Jag ville veta allt om honom. Hur han såg ut, vilken ras det var, vart han tycker om att bli rastad och hur hans foder smakar.
Men hon kunde ingenting säga. Allt jag fick veta var att han var en hund. En hund som kom på besök hos dom lite då och då, och aldrig lyckades jag vara där.
Jag bönade Kamilla om att ringa mig så fort Kelso kom på besök, men likt förbannat "glömde" hon bort det. Istället ringde hon alltid upp efteråt med ett stor flin på läpparna (jag kunde till och med höra att hon flina, så stort var det) och sa: "Kelso var här idag".
Min värld rasade samman varje gång. När skulle jag få träffa den här Kelso? Vem var han? Skulle han gilla mig?
Lite då och då fick jag ny information om den mystiske jycken. Han tassade omkring och skrämde folk, för att sedan själv bli skrämd. Han tokflippade när det regnar. Och han var ganska tyst av sig.
När jag som minst anar det, sitter hemma och degar hos Big K. hör jag hur dörren öppnas. Människoröster och skor tar plats innanför dörren. Och så (!) fyra tassar trippar in.
Helt orörd sitter jag i soffan. Min hjärna förstod inte riktigt vad som hade hänt. Men jag kände hur Kamilla vred sin blick mot mig, den var uppspärrad och nästan med glimten av the moment is here. Då, då förstod jag vad som var på väg att ske och jag blev helt utom mig, lyrisk.
Jag sprang ner och hälsade på guldklimpen, skakade tass, förklarade för honom att det här var en av de stora tillfällena i mitt liv.
Lyckligtvis hade jag med mig min kamera, en på miljonen! Jag har aldrig med mig den annars. Här skulle fotas tänkte jag. Men han ställde bara upp på en bild. Lyckos mig.
Det var första och antagligen sista gången jag träffade honom, den store Kelso.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar