Idag blev jag åter igen påmind om Kamillas spindelskräck och jag vägrade ta ansvaret som boven i dramat, men i efterhand kunde jag inte låta bli att känna mig lite skylldig.
Millson kollar igenom mina bilder på min mobil som jag för länge sen har glömt bort vad jag ens har där. Plötsligt slänger hon ifrån sig mobilen, mitt otejpade batteri glider ut och Fröken Orädd är uppe på ett avstånd på två meter under en tid av ungefär 0,7 sekunder. Då förstod jag vad som hade hänt, hon hade fått syn på bilden av en vidunderligt äcklig spindel i min mobil. Ett kort. Men en spindel är en spindel vare sig den är på ett kort eller inte, insåg jag.
Fast jag måste understryka att jag inte är lika skylldig denna gång som i 1-2:an då vi hade fått våra biologiböcker och mogna som vi är bläddrar vi igenom och pekar ut alla fula bilder och fråga något i stil med "Nämen vad gör du här Kamilla?", "Natta, fan va snygg du blev."
När jag får upp en bild på en brutalt förstorad spindel kör jag fram den under nosen på Kamilla. Hade jag då vetat hur spindelrädd hon egentligen är, hade jag nog aldrig gjort det. Kamilla skriker, flyger på Nathalie som i sin tur reagera precis som Kamilla fast utan en aning om varför. Hon bara hakar på.
Där sitter jag. Skyldig som ett barn med hjärtat i halsgropen. Jesus Kristus vad rädd jag blev. Det är något som jag aldrig kommer att göra om i hela mitt liv.
2 kommentarer:
Haha, jag fattar verkligen inte hur man kan vara SÅ rädd för spindlar? :P
nej och det sämsta är att jag som var helt oskyldig den gången ändå kände mig skyldig... inte schysst
Skicka en kommentar