Med en salig blandning av ågren och lyckorus släpade jag min tunga kropp till bussen i morse. En man kommer i farandes i full galopp. Busschauffören väntar, mannen går på. Efter några stationer har han fått nog och tackar för sig och bestämmer sig för att gå av i sista sekund, tror jag, tror busschauffören. Återigen väntar chaffisen och öppnar den nyss stängda dörren för den galopperande mannen som har ställt sig framför den.
"Neij, neij, neij!"
Han viftar med handen samtidigt som han närainpå ryter fram sitt nejande. Han var aplack. Geniet ska inte av, han förberedde sig bara. Vad har han och va sur för undrar jag, man behöver väl inte vara Einstein för att räkna ut att chaffisen kommer att tro att du ska av om du slänger dig framför dörren.
Bussen brummar vidare till nästa hållplats. Och här skulle man kunna tro att han ska av, geniet. Men det ska han inte. Dörrarna öppnas och då, då tänder det till. En stormegajävla suck frustar han fram samtidigt som han försöker döda busschauffören med blicken och sen smäller han med morgontidningen sin i räcket så att det tjongar till i hela bussen, sen blir det till att vandra långt bak i bussen med arga kliv.
Jag satt och fattade ingenting. Va?.....elller.......va?, tänkte jag. Jag säger då det, folk är ju dumma i huvudet. Jag förstår om chaffisar kan vara surmuttor, idag fick jag full förståelse för det.
Sedan fick jag förståelse för tidningsmannen. Under mitt bussbyte sitter jag och njuter av solens värme för fulla muggar. Får jag sitta ifred? Nej, ett sällskap på fyra kontorsnissar kommer och ställer sig, och vart ställer dom sig? Mitt framför mig. Det blir tvärkallt och jag börjar huttra. Dom anade inte vad dom stod och gjorde sig skyldiga till. Då kan jag säga att jag hade jag velat ha en tidning och tjongat i deras skallar. Det hade suttit fint.
Idag har jag varit en mycket förstående människa. Det känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar