Jag gillar inte barn. Dessa små monster är alltid kladdiga, skriker och gör aldrig som dom blir tillsagda, utan precis tvärt om. Men inte för att dom vill, bara för att jävlas och somliga är mycket väl medvetna om det också.
Bebisar har jag ingenting emot. Dom bara ligger där helt chanslösa och glor på allt som går att glo på, och kan faktiskt vara riktigt charmiga.
Men när det kommer en hel skolflock av små odjur som skriker, gapar och frågar varenda förbipaserande vad dom heter. Då råder det panik i mitt huvud.
Vad som verkligen maxar detta är skolklasser på bussen! Det finns få saker som kan få mitt väldigt glada humör att direkt sjunka till -78. Dom ska gnälla, bråka, sitta och sjunga och prata med fröken som sitter fjorton säten framför. Och sist men ta me fan inte minst, sitta och sparka i stolsryggen. Dampar på folk överhuvud taget som får för sig att sitta och putta, sparka, ens röra en annans ryggsäte.
För så sent som i helgen åkte jag buss. Skulle mest troligt iväg på nå roligt för jag minns att jag var glad. Allt går finfint och jag har inte långt kvar och plötsligt känner jag av en spark i ryggen. Jag stannar upp i mina viktiga tankar och undrar: Var det där en..?
Återgår sen till mitt tänkande eftersom det upphörde. Det går tre ynka sekunder och sen börjas det rytmiskt sparkas i mitt kära ryggstöd. Jag inser att den här personen inte tänker ge upp och precis när min stubin håller på att smälla av och jag vänder mig om för att fråga: Tänker du ta bort dina ben eller ska jag sparka av dom åt dig?
Så ser jag att det sitter ett litet fånigt flin, på ett litet äckligt ansikte och tittar på mig. Jag kan ju inte gärna vara så otrevlig mot ett barn och jag håller igen min kommentar. Tittar istället argt på ägaren of the little bastard, som stint stirrar rakt fram och vägrar möta min blick. Som tur var skulle jag av en station senare.
Det var en dålig bussdag. Idag är en dålig dag. Hoppas bussfärden blir bättre, nej nu måste jag kila till skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar