Har precis kommit hem efter att ha inhandlat söndagens viktigheter, godis. En påse till pappa och en påse till mig. Jag och Big. K aka Kamilla stegar iväg med lyckliga kliv till Konsum. Jag var faktiskt lycklig, för jag skulle inte behöva betala mitt godis själv. Underbart moment there.
Så jag börjar med att plocka ihop pappas påse för att spara det roliga till sist, min påse. Eftersom jag bara har två händer måste jag lägga ifrån mig hans påse när jag är färdig. Och varför inte lägga den på det bästa stället? Bakom mig, där jag har noll uppsikt över den.
För er som aldrig har handlat i en affär precis innan stängningstid tänkte jag beskriva hur den kärleksfulla atmosfären osar i luften. Man kan nästan se hur allas ögon hos personalen fäller ner den vita skyddshinnan likt hajar. Nu är det krig. Det gäller att få undan allt och alla på så kort tid som möjligt och alla idioter som kommer för och handla i sista sekunden får skylla sig själva. Prepare for glory!
Den sköna och mest troligt lugna musiken avbryts av en röst som uppmanar alla konsumenter: "Snart är det stängningsdags, var god och avsluta era inköp". Musiken byts flitigt ut till en snabb och hetsisk variant. Om man skulle spela den baklänges skulle det låta ungefär så här: "Get a fuck out of here you stupid bitches, we want to go home!" Tro mig.
Tillbaka till mig som precis ska påbörja plockningen av mitt godis. Jag babblar på om ingenting och märker att Kamilla inte svarar, hennes svar var ändå oviktigt. Vad som är viktigt är mitt godis och min flitighet vad det gäller mitt plockande, jag vet precis vad jag vill ha och jag är inte rädd för att briljera med mina skills.
När jag vänder upp mitt face mot Kamillas minst sagt distraherade ansiktsyttryck för att precis ta ton. Säger hon: "Jag tror dom tog ditt godis".
Vaah (!) säger jag och vänder mig om och jag tror inte mina ögon. Han hade svept undan min godispåse i all hast. Och vadå tror, tror gör man i kyrkan. Antingen tog dom det eller så tog dom det inte, i det här fallet så gjorde dom det och hon bevittnade dessutom hela händelsen utan att röra en muskel! Kamillas insatts i det hela var minst sagt en besvikelse, det enda hon hade att komma med var att stå och garva i 5 och en halv minut. Mina förväntelser låg på en högre nivå. Hon skulle ha skrikigt "Stopp!" med hen hög och klar stämma och sedan räddat min godispåse nummer två. Medans Kamilla skrattar letar jag febrilt efter den skyldige, han är helt spårlöst försvunnen och mannen i kassan sitter med ett ansiktsuttryck precis som om han inte har en aning om vad som hänt. Jag slår vad om att han är fullt medveten om vad som just har skett. Jag ger upp min ilska och börjar besviket om från början med pappas godispåse.
När vi seglade mot utgången ville jag hemskt gärna hämnas. Men jag tog mitt förnuft till fånga, och Kamilla förbjöd mig.
Dagens lärdom: Det är inte kul att handskas med en stressad personalare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar