Julen är säkrad

Är det någon högtid som inte står på min carelista är det nog julen. Ingeting kunde få mig att vilja krypa ihop i fosterställning mer än julen.
Julklapparna skulle köpas och självklart alltid en vecka innan intryckt med alla andra stressade tokar på stan. Krimskrams ska fram upp och överallt, självklart räknades det med ens hjälp vare sig man ville eller inte. Mat ska köpas och lagas. Stressen. Stress, stress, stress.
Vill spontanspy bara jag tänker på det.
Kan det bero på att det här var en av de bråkigaste (krig, rena rama krigsperioden) tiderna då mor och far levde under samma tak? Men vad vet jag.

Nu på senare dar har jag en mer stillsammare inställning till det hela. Jag står ut med skiten, granar, maten och mysepysepysslet, bara jag slipper engagera mig i det. Och det känns bra. Faktum är att i år har jag aldrig känt mig lugnare än förut. Det är bara en enda julklapp som behövs fixas, sen är min insats gjord.

Men i morse försvann min jag-skiter-i-julen-attityd, tro det eller ej. No offence Rebecka, men er julgran såg förjävlig ut. Jag klandrar henne inte, hon fick göra det under tidspress med minstingen.
Där sitter jag och stirrar på en sne julgran som ser ut precis som den borde göra. Blivit klädd under stress med hjälp av en femåring.
Jag tänker inte mer på det och fortsätter knappa på min dator, men sen lår en tanke mig. Är det här vad jag ska sitta och kolla på varje morgon, det där? Nej fy och fan.
Så efter att Rebban dragit tog jag, J-A-G, tog ner alltihopa och klädde om granen. Jajemensan. Fin blev den också, det fick jag höra.

Sen att pappa trodde att han kunde lura mig till att pynta resten av huset var en miss.

Pappa: Det finns en karto...
Jag: Äej fifan! Jag tänker inte göra ett skit efter det här.
Pappa: Du har gjort din livsinsats nu eller?
Jag: Aa, ungefär.