Det finns en oskriven regel som gäller under människors bussåkande. Förvarna personen som sitter brevid dig att du ska av, i god tid. Om inte muntligt så kan du göra denne uppmärksam genom att börja fiffla med dina saker. Tidningen, väskan, musiken, you name it.
Alla dessa dårar jag råkat ut för, som plötsligt kommer på att "nämen här ska ju jag av" och om man inte är riktigt snabb på att flytta sig så får man en panikfylld klump flygandes över en.
Idag fick jag uppleva motsattsen. Kvinnan i fråga började flitigt fippla med sina saker. Nästan lite panikartat, hon hade ändå rätt mycket saker som skulle ner i väskan igen. Hon blir precis klar i samma stund då bussen stannar till vid busshållsplatsen. Jag orkade inte med krånglet att hon ska klämma sig förbi mig, så jag sätter mig helt enkelt på sätet bredvid. Men kärringen går inte av! Jag ville skrika åt henne, peka på henne och spotta ur mig "Men är du dum i huvudet?! Gör inte så där om du inte ska av!"
Men jag lät bli. Surade istället över att jag rest mig i onödan och nu fick sitta på ett kallt säte. Kollade irriterat på kärringen för att göra henne medveten om hur jobbigt hon gjort det för mig, men hon fortsatte bara att läsa sin fula bok. Då fick jag plötsligt lust för att säga "Vilken ful bok du har!" till henne. Men även där lät jag bli.
Ibland ångrar jag mig att min uppfostran hindrar mig från att handla dumt, ibland. Tack mamma, tack för ingenting!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar