Det fanns en tid då jag tyckte att en mycket speciell person var one hell of a man. Men den tiden är förbi. Minnena är lika suddiga som en utgång med gänget och en hemgång som landar tidigast klockan 4 på morgonen.
Det vore fel att påstå att jag avgudade denne man, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att han var en kämpe. Med glimten i ögat och luften i lungorna gjorde han det bästa av situationen. En situation som för honom var på liv eller död, vilket väldigt lätt glöms bort av oss andra.
Jag talar om ingen annan än Munspelsmannen.
Fyra små flickor traskade över plattan. Jag, Kamilla, Sarah och Sara. Vi hörde på avstånd hur den ljuvliga musiken från vår käre lirares munspel fyller luften. Under tiden som vi närmar oss droppades kanske en eller två kommentarer som "Där har vi honom!" och "En jävla lirare."
Sen sa jag nånting helt nytt. "Fan nån dag ska jag ge honom en hundring!" Flicksen skrattar. "Nej, det är sant!" Fortsatte jag.
Helt plötsligt skriker alla till och började löpa järnet. Jag fattade ingenting, hakade bara reflexivt på.
Det var munspelsmannen som jagade oss. Måste erkänna att jag var lite rädd i det ögonblicket. Han liksom smög sig på oss bakifrån, och sen började han jaga oss. Så där sprang jag, i takt till ljudet från ett munspel, och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Visste bara att han just hade sumpat chansen till en hundralapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar