Lillebror kom nyligen upp till vår lilla grotta för att krubba och hälsa på. Han hade blivit tillfälligt invalidiserad. Ena kompisen hade hoppat på benet, ni vet latjat sådär som pojkar (efterblivet uttråkade pojkar) gör i den åldern. Han haltar värre än vad en hypokondriker skulle ha gjort i hans kläder.
Genast tar jag min chans att uttrycka min sykonkärlek. "Nu kan jag spotta och sparka på dig hur mycket jag vill, och du kommer inte att kunna springa efter mig." sa jag och puttade till honom på axeln. Gjorde samtidigt ett vigt hopp åt sidan, bara ut i fall att.
Sen när vi chillar järnet i soffan langar jag upp mina fötter i ansiktet på han och ska precis säga "Jag kan ha mina fötter i ditt ansikte och du kan inte springa efter mig."
Men jag hann inte. Istället inser jag vilken miss jag gjort och känner hur ena vristen vrids om i 360 sköna grader. "Spring! Men spring da Sara! Spring ifrån mig nu da!" grimaserar lillebror rakt upp i ansiktet på mig.
Hur otrevlig får man vara egentligen?
1 kommentar:
hahahah smaart sara!
Skicka en kommentar