På min hemvandring idag fick jag ett litet möte av en cyklist. Det var inte vem som helst som satt på denna cykel, det var en gammal lågstadielärare. Elisabeth. Kanske. Liknande. Jag är säker på att jag är ganska i närheten i alla fall.
Hela saken var att hon låtsades som om hon hade stirr. Stirr, när man har fastnat med blicken på en punkt och är inte medveten om det förens man blir avbruten av nån som viftar med fingrarna upp och in i ögonen på dig. Det är stirr.
Men vem tror hon att hon är? Vem tror hon att hon kan lura? Hon satt för sjutton gubbar på en cykel, då kan man inte få stirr! Det går inte för sig att fastna med blicken på en punkt, fordonet rör ju på sig. Och skulle man lyckas med det ändå, då är man inte direkt en pålitlig cyklist och det är ändå någonting som petiga Elisabeth inte vill göra sig skylldig till nej.
Varför smyga med det hela. Att vi en gång i tiden visste om vilka vi var? Varför ljuga? Hade det hela inte känts så mycket skönare för fröken Elliepellie om hon i förbifarten sa "Jag gillar fortfarande inte dig!" och jag "Inte jag heller!" eller "Du var ingen bra elev. Trögaste jag nånsin haft!" och jag "Och du var ingen bra lärare. Häxa! Det var vad du var!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar