Dagen till ära bjöds det på ett besök hos halsspecialisten. Under bussresan till min destination lyckades lillasyster göra mig påmind om vilken ooooh-trooolig lillasyster hon är med sina oooh-trooliga kvalitér.
Vi sitter på bussen. På bussar lyssnar man på musik. Jag har musik men inte Ida, det vet vi båda två. Hon är till och med på väg för att köpa nya hörlurar för att kunna återuppta denna musikrutin.
Jag fiskar upp min musik, hörlurarna är som vanligt helt i oordning. Jag trasslar, jag trasslar och jag trasslar. Jag trasslar extra länge för att Ida ska hinna se vad jag håller på med. Inte ett ord. Jag är färdig med mitt trasslande. Inte en blick. Jag sneglar på henne. Inte ett ord. Hon kollar bara åt mina händers håll med en dyster blick. Jag frågar vad som är fel. Ingenting svarar hon och fäster blicken någonstans utanför fönstret. Nehe tänker jag och sätter in den högra hörluren i höger öra och precis när jag ska trycka play, skiter hon ur sig ett "Kan jag också få lyssna?"
Detta innebär självklart att jag måste pausa, för att inte missa det grymma introt. Ta ut hörluren, för att ge den till Ida. Sätta i den vänstra i mitt vänstra öra och sen efter flera sekunders extraarbete börja om låten och seeen äntligen få lyssna på min musik.
Är inte min söta lillasyster helt ooootrolig? Men vi gillar henne ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar